Lyckliga gatan av Liza Marklund

En före detta riksdagsman torteras och hans liv hänger på en tråd när han hittas medvetslös i sitt hem i villaförorten Solsidan utanför Stockholm. Hans fru Nora är spårlöst försvunnen och deras barn hittas hemma hos hans syster. Händelsen blir förstasidesstoff i media och man försöker ta reda på vad som hänt.

Annika Bengtzon

Journalisten Annika Bengtzons familjeliv har förändrats och nu bor hon med en ny sambo, hans barn och sina egna barn som hon har delad vårdnad om. Hennes ex-man Thomas tampas med sviterna efter kidnappningen i förra boken och har inte accepterat Annikas nya liv.

Annika jobbar kvar på Kvällspressen och tidningens chefredaktör Anders Schyman anklagas för att ha fabricerat historien som gav honom Stora Journalistpriset många år tidigare. Han ber Annika undersöka historien igen.

Blandad kvalitet

Lyckliga gatan är den tionde, och näst sista, boken i serien om journalisten Annika Bengtzon. Det kanske är lika bra det. Även om jag respekterar Annika Bengtzon och uppskattar att Marklund valde en kvinnlig huvudperson så känns det lite som hon har gjort sitt, åtminstone för ett tag framöver. Serien har hållit blandad kvalitet; Lyckliga gatan är bättre än den senaste boken, Du gamla, du fria, men når inte riktigt upp till En plats i solen.

Ett dockhem

Marklund säger hon att hon har inspirerats av Henrik Ibsens drama Ett dockhem. I Ibsens drama överger Nora sin man och sina tre barn och Nora väljer ett liknande öde i Marklunds version. Boken handlar om människors strävan att visa upp ett perfekt fasad, dubbelmoral, föräldraskap och social acceptans.

Rififi

Jag älskar kuppfilmer. Så pass att min B-uppsats i filmvetenskap handlade om Kvinnans gestaltning i kuppfilmer från 60-talet i jämförelse med remakes som gjordes 90/2000-tal. Visst finns det något oerhört lockande och romantiskt med kupper, speciellt de där tjuvarna är gentlemen och själva kuppen mest känns som en spännande lek. Åh den som ändå, någon gång, kunde få vara med och planera en äkta juvelkupp.

Fransk kuppfilm från 1950-talet

En film jag konstigt nog ännu inte sett är dock Rififi. En hårdkokt fransk film från 1954 baserad på en deckare av Auguste le Breton med samma namn. Det är klassisk film noir med mycket skuggor, trench coats, hattar, dåligt filmade slagsmål, vampiga brudar och nattklubbsmiljöer. Ni känner säkert igen handlingen som numera är klassisk. En man har suttit i fängelse för tidigare kupper och släpps ur fängelset. Han försöker hålla sig på den lagliga banan men det ”går inte” och han återvänder till kuppbranschen. Trots att jag inte har sett filmen (än) gissar jag att den är bra, bara man fixar svartvita filmer. Den har trots allt influerat mängder av filmer som kom efter. Boken och filmen skapade till och med ett nytt begrepp. ”Rififi-kupp” Bara för någon vecka sedan såg jag en rubrik med just det begreppet.

 

Debut: Simmaren av Joakim Zander

Alldeles nyligen släpptes Joakim Zanders debutbok Simmaren. Joakim är advokat och arbetar nu som advokat för EU i Finland. Han har även bott i Bryssel och i Sverige, Syrien och Israel under sin uppväxt.

Boken i korthet

En amerikansk agent överger i början på 1980-talet sin nyfödda dotter i Damaskus efter att en operation gått snett. 30 år senare får Mahmoud Shammosh, en svensk forskare i krigsförbrytelser, kontakt med en person som säger säg ha hemligstämplad information som olika intressen är beredda att göra allt för att förhindra att de kommer ut. När han inser att han är en jagad man vänder han sig till sin gamla kärlek Klara Walldén som arbetar som EU-jurist i Bryssel. Tillsammans måste de hitta den gömda informationen som finns någonstans i Europa, samtidigt som de jagas av livsfarliga agenter. Berättelsen kulminerar i en uppgörelse där den amerikanska agenten till slut måste sluta fly från sitt förflutna.

Intryck

Formen är en mycket klassisk actionthriller á la konspirationsthriller Harrison Ford – Jagad. Helt vanliga och oskyldiga människor hamnar helt oväntat i en situation där de plötsligt anklagas för olika saker. Deras enda utväg är att fly och själva finna sanningen för att på så sätt rentvå sig själva. Boken uppvisar också några typiska trender för det här årtiondet.

1. Författaren håller sig inte till Sverige utan den utspelar sig i en internationell miljö (med svenska huvudkaraktärer). Miljöerna känns trovärdiga då författaren har en bakgrund och yrke som har gett honom inblickar i världar som Eu-livet i Bryssel, mellanöstern och juridik. Thomas Engström som nyligen kom ut med sin bok Väster om friheten gick ett steg ännu längre och placerade handlingen i Tyskland med en tysk huvudkaraktär.

2. Boken skulle med lätthet kunna omvandlas till en film. Som så många andra författare idag så är böckerna skrivna väldigt ”sceniskt”. Här finns scener från ett vintrigt (exotiskt) och stormig skärgård. Eller, tänk er ett panoramafönster högt upp i en kontorsbyggnad. En man med dyr kostym och maktlysten blick ser ut över Bryssel. En jagad kvinna springer över en tågstation i Paris med agenter hack i häl, tortyrscener som blixtrar förbi, amerikanska agenter som möter rebeller i ett stenigt och kargt afghanistan och så vidare.

3. Att väva in återblickar från det förflutna är inte direkt en ny trend. Den började redan i början på 2000-talet. Här växlar vi mellan nutid och 80-talet som sakta men säkert tar sig fram till nutid. Det är ett effektivt grepp för att bygga upp spänning men samtidigt en aning tjatigt. Det skulle inte skada med ett nytt grepp.

4. Bisexualitet är sannerligen inget nytt det heller men visst har det hittills varit rätt ovanligt med huvudkaraktärer som inte tillhör den heterosexuella normen utan att de är överdrivet fjolliga eller ”butchiga”. Det känns därför helt klart som ett tecken i tiden.

Politiska ståndpunkter

Zander ger flera politiska kängor. Bland annat till EU-politiker, giriga lobbyister och karriärister i Bryssel, övervakningssamhället och framförallt USAs handlande i mellanöstern. Det är en mycket trött och desillusionerad agent som berättar om en underrättelseorganisation som fullständigt har tappat sin moraliska kompass.

Bra och dåligt

Boken är välskriven och har karaktärer som känns genomtänkta och intressanta. Det är lagom med action och miljöerna känns trovärdiga och lite exotiska. Några överraskningar på vägen gladde mig men de får ni uppleva själva. Ett par småsaker som störde mig var att tonårstjejen Blitzie hade posters med Notorius B.I.G och Tupac på väggarna ihop med Grafitti och marijuanablad (Det hade man på 90-talet) och finns Shell verkligen kvar i Sverige? Till sist så hade jag önskat att slutet inte hade känts så självklart eller att det åtminstone hade funnits någon större twist på slutet. Jag tror att det här skulle kunna bli en internationell hit och jag skulle inte bli ett dygg förvånad om det så småningom även blir en film.