För att ta er rakt in i kärnan av den här deckaren måste jag inleda med att låta författarens egna ord måla den palett varifrån denna recension tar vid. En viss spoiler-alert bör utfärdas.
”Hon joggade över södra delen av New Court och sprintade genom de två gångarna till Principal Court. Ingen människa syntes till. Inga lampor var tända. Det var underbart, upplivande. Hon kände sig absolut fri. Och hon hade mindre än femton minuter att leva.”
Så låter ett utdrag ur de inledande sidorna i För hennes eget bästa. Personligen är det en favoritformulering av gamla skolans snitt.
Dels finner jag det intressant med det gamla knepet att låta en historia kretsa så intensivt kring en person som är avliden och samtidigt så närvarande i historien (Hitchcocks film Rebecca är ett annat exempel på det, där praktiskt taget världen står still i den avlidna Rebeccas skugga). För även om det är kutym i deckare att den mördade är i centrum för berättelsen på ett eller annat sätt så är hon i denna berättelse mer av en ande i rummet. Våra sedan tidigare kända huvudpersoner kommissarie Lynley och hans assistent Havers blir bifigurer i denna historia. Det är istället den unga Elena, som dessvärre går sin författarinnas ovan nämnda ödesplan till mötes, som lyser (som en strålkastare) i sin frånvaro. Hennes död sänder ut ringar på vattnet eller snarare skapar en dominoeffekt för alla i hennes närhet. Samtidigt präglas redan alla relationer av stora konflikter.
Det är också intressant hur hennes rätta jag väcks till liv genom hennes död. Det påminner på flera punkter om The Killing där dottern i familjen mördas varpå en slags Pandoras ask av tonårshemligheter väller ut. Oftast inte så trevliga eller välkomna sådana heller. Elena hemligheter leder spåren vidare i nya riktningar och i samma veva framträder hennes verkliga personlighet. Titeln är också mycket genial (eng. For the sake of Elena) och avslöjande. Elena är nämligen döv. Något som hennes föräldrar inte vill låtsas om. När det kommer till Elena tror alla nämligen att de gör allting ”för hennes eget bästa”. Det visar sig även vara orsaken till en stor del av konflikterna i boken.
Egen kommentar:
Efter att ha läst den här boken känns det som om jag har gått igenom många av livets svåra och tunga skeenden själv. Mamman som är dement och motvilligt ska in på hem, paret som grälar över barnen och hur livet blev, kärlekssagan som aldrig riktigt har rätt tajming, ångesten av att lämna fru och barn för kärleken till en annan, paret där bara den ena kvinnan vågar komma ut som lesbisk och många fler mellanmänskliga umbäranden. Och det är även det Elizabeth George gör så otroligt bra. Även skådeplatsen för dramat är utförligt beskriven och atmosfären kan man ta på som om man vore i rummet. Trots att Elena framstår som en ganska osympatisk kvinna med hämndbegär så vill jag veta allt om henne för att förstå hennes död. Det är en bra utgångspunkt för att läsa den här deckaren.
Litteraturvetaren Per Olaisen sitter i 
Framför allt är det en njutning att läsa Olaisens personliga reflektioner och funderingar kring kriminallitteratur och även om jag ibland har lite svårt för hans lite putslustiga humor – som ibland inte riktigt passar in – skulle den här boken få högt betyg av mig om vi satte betyg här på Deckarhuset. Jag hade gärna sett en vidareutveckling av den, kanske en Second Edition med lika många nya kapitel. Tror att det skulle fungera väl och att Olaisen har många fler tankar om kriminallitteratur som jag skulle vilja ta del av!