Lyndsay Faye

För ungefär 1 år sedan läste jag Lyndsay Fayes första historiska kriminalroman New Yorks gudar. Nu har hennes andra bok kommit. Böckerna handlar om den ofrivillige polisen Timothy Wilde som arbetar i ett av de värsta områdena i New York på 1840-talet. Lyndsay är en äkta Sherlock Holmes-fan och är självklart god vän med svenska Mattias Boström. Hon har också skrivit en fiktiv bok om mötet mellan Holmes och Jack the Ripper som heter Dust and Shadow: An account of the Ripper Killings by Dr John H. 

Tiga är guld

Det har gått 6 månader sen förra boken och Tim arbetar på så gott han kan. En dag rusar en kvinna i panik in på polishuset. Hennes son och syster är borta, kidnappade. Slavhandlare från söder kidnappar svarta, påstår att de är förrymda fångar (de struntar i om de är fria slavar) och tar dem med sig till södern med stöd av lagen. Tim slår sig i hop med ett svart medborgargarde för att hitta och frita släktingarna men det visar sig vara svårt och ett otacksamt arbete. Få är de som tycker att svarta personer är något att kämpa för. Lyndsay Faye visar också på de stora rasmotsättningarna som fanns mellan svarta och irländare på 1840-talet i New York. Båda räknades som andra klassens medborgare och slogs om samma jobb i ett fattigt och segregerat New York. 

Persongalleri

Förutom de historiska inblickarna, som är fantastiska, så är det Fayes skicklighet i att skapa intressanta och spännande karaktärer. Tim är en underbart komplex person med ett stort sår i ansiktet och med lika stora sår på insidan. Hans bror Val, den galna ocn nyckfulla, men oemotståndliga ledaren för det 8:e distriktets brandkår. Han är fullständigt korrupt, utan moral när det gäller pengar, droger och kvinner (eller män för den delen) samtidigt som han ibland är godheten själv. Lägg till en klassisk elak bordellmamma, korrupta rika affärsmän, stolta svarta/irländska män och kvinnor. Tims stora kärlek, den gåtfulla Mercy och den f.d. barnprostituerande flickan Bird.

Bra och läsvärt

Jag har säkert sagt det förut men det är något speciellt med historiska deckare, eller historiska böcker överlag för den delen. Jag kan nog helt ärligt säga att jag lärt mig minst lika mycket historia genom skönlitteratur som i skolan. Framförallt så sätter sig kunskapen mycket bättre. Finns det något bättre än att frivilligt känna ett sug över att googla upp kända personer, platser, skeenden. Slaveriet hade jag rätt bra  koll på men inte att man kidnappade ”fria” slavar i norr, som kunde ha fötts fria, för att sälja dem i södern. Jag kände mig också tvungen att googla på det stora pampiga hotellet Astor house. Tims chef Matsell har också funnits på riktigt.

Hoppas på fortsättning

Jag vill absolut läsa mer om Tim och hans vänner. Hur kommer det att gå för Bird, kommer Mercy tillbaka? vilka hemskheter kommer Tim möta i nästa bok? Tiga är guld var inte lika bra som New Yorks gudar men det är nästan alltid så med serier. Vill ni veta mer om Lyndsay kan ni läsa vår intervju med henne.

Deckarmat

Från och med den här boken kommer jag att försöka laga en passande maträtt till de böcker jag recenserar. Snart kommer det alltså att komma ett inlägg med recept på en typisk New York-rätt tolkad av mig. 

Jane Austens berömda roman Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) publicerades 1813.  Nästan tvåhundra år senare kommer ”Deckardrottningen” P.D. James ut med deckaren När döden kom till Pemberley, menad som en fortsättning på Austens verk. Otaliga tolkningar har gjorts av ”ursprungsromanen” varav Pride and Prejudice and zombies är ett exempel. Det finns en intertextualitet här som inte är utan betydelse. P.D. James gör det hon gör bäst – låter döden komma, denna gång till Pemberley.

Personporträtten 

Om man inte sedan tidigare är bekant med karaktärerna får man som läsare en resumé av huvuddragen. Alltså måste man inte ha läst Stolthet och fördom för att uppskatta den här romanen, men den kan te sig lite smått märklig om man inte har det. För det P.D James gör här är att plocka på sig karaktärer från Austen’s bok för att sedan placera dem i en helt ny bok även om de, till skillnad från många andra tolkningar, får stanna kvar i sin egen tidsperiod. Många självklarheter befästs i fråga om karaktärerna som inte heller går igenom någon vidare utveckling. Boken framstår nästan som en författares önskan att skriva om ett slut, utsätta sina älskade idoler för otrevligheter, som om hon inte kan låta bli att låta döden färga dem lite. Funkar det även för ett inbitet Jane Austen fan som jag själv? Svaret är Ja.

Handlingen

”Fiat justitia ruat caelum, eller som man säger: Må rättvisa skipas till varje pris.”

Boken är uppdelad på tre delar varav rättegången står för huvuddelen. Mordgåtan är både banal och oväntad på samma gång och för att vara en deckare har den en ovanligt finstämd ton. Men något mer kan man knappast säga om handlingen i det stora. Det är i de små nyanserna det sker. 

Personlig kommentar

Romanen är välskriven och P.D. James är en duktig stämningsskapare med mörkt sinnelag. Hon tar sin tid att formulera det hon vill ha sagt och hon missar inget. Möjligtvis är ett varför på sin plats. Varför har P. D. James valt att ta sig an denna uppgift? Jag upplevde boken som en uppgörelse från författarens sida och för mig var det inte döden som kom till Pemberley utan P.D. James.