Engelska Crumpets inspirerad av Nicola Upson – Two for sorrow

Jag älskar att laga mat och provar gärna nya maträtter.  Jag tänkte börja med Lyndsay Fayes New Yorks gudar men jag har inte bestämt mig för vad jag ska laga än så jag får återkomma till det. Istället fick det bli engelska Crumpets som jag provade tillsammans med min mamma under påsklovet.

Inspiration: Nicola Upsons Two for sorrow

Two for sorrow är Nicola Upsons tredje historiska deckare om den brittiska författarinnan Josephine Tey. Josephine har funnits på riktigt men skrev under pseudonym och hette egentligen Elizabeth MacKintosh och levde under den första halvan av 1900-talet. Böckerna utspelar sig under 1930-talet.

Recension

I den här boken gör Josephine en hel del undersökningar kring ett spektakulärt mordfall i början på seklet då två kvinnor dömdes och hängdes för mord på spädbarn. Fallet visar sig ha kopplingar med ett otäckt mordfall i en syateljén som ägs av Josephines goda vänner.

 

Jag är väldigt förtjust i historiska deckare, speciellt när författaren lyckas med att förmedla en känsla av att man för en stund transporteras till en annan tid så att man får en känsla av att man förstår och nästan kan känna hur det kan ha varit under den tidsperioden. I den här boken får man ta del av livet både längst ned i det brittiska klassamhället, när vi får följa med in ett kvinofängelse,  och längst upp när vi får följa med på glittriga teaterföreställningar och förberedelser inför en välgörenhetsgala.

Crumpets

I boken gör Josephine ett kort besök till en engelsk kustby vid namn Walberswick i Suffolk,  nära Ipswich, där hon beställer in Crumpets.

 

The Old Cottage Tearooms occupied a pretty, single-storey white building opposite the village green. The beams and floorboards were ingrained with centuries of living and, as she took a table next to the fireplace, she relished the smell of home cooking. which filled the room. A bell over the door had rung when she walked in, and she sensed the propriertor hovering behind the kitchen door.
”What can I get you Madam?” she asked, stoking up the fire.
”Some te, please – and crumpets if you´ve got them”
”Jam or cheece”
”oh just butter, thank you”

 

Jag blev förstås nyfiken på vad Crumpets är för något och sökte lite på nätet. Det visar sig vara en blandning av bröd och pannkakor och verkar ätas som scones. Det vill säga, antingen bara med smör eller med smör och sylt eller smör och ost. Till det dricker man te. Man kan köpa dem ”färdiga” och då verkar det vara vanligt att rosta dem. Det finns en engelsk variant och en skottsk variant. Jag valde den engelska. Det finns mängder av recept men så här gjorde jag:

Recept – Crumpets (blev 8 st)

 

 

Ingredienser

  • 1,5 dl mjölk
  • 1/4 dl vatten
  • 1/2 tsk socker
  • 2 dl dinkelvetemjöl
  • ca 1/2 påse torrjäst
  • 1/2 tsk salt
  • smör eller margarin till stekning
  • Det är bra om man har stekringar man kan steka dem i så att de blir runda.

     

Så här gör du:

  1. Värm mjölk och vatten till 45 grader
  2. Blanda mjölet jästen och saltet i en skål eller bunke
  3. Häll ner vätskan och rör till en smet. Det ska vara fastare än en pannkakssmet och
    gärna mycket luftbubblor.
  4. Låt jäsa i 45 min
  5. Värm upp stekpannan och lägg i stekringarna
  6. Använd mycket smör. Ju mer smör/margarin desto frasigare.
  7. Häll i smeten i ringarna. De ska vara ca 2 cm men mina blev kanske 1 1/2 cm höga. En del menar att man ska lägga till lite bakpulver. Det kanske gör att de blir ännu högre.
  8. Grädda ca 2 min/sida eller tills de får färg. De ska vara frasiga och ha massa ”hål”. (Ett alternativ är att steka dem så att de nästan är färdiga och sen rosta dem.)
  9. Servera omedelbart med smör och sylt/ost och te.

     

Mamma hade en hemmagjord rödvinbärssylt hemma som vi hade till crumpetsarna och så hittade vi mormors gamla teservis vilket passade väldigt bra!

Bokrelease på Massolit Förlagsgrupp

 

Massolit förlagsgrupp har lanserat en mängd spännande titlar under sina fem olika förlag som huserar inom samlingsnamnet; Massolit förlag, B. Wahlströms Bokförlag, Damm förlag, Ica bokförlag samt Ponto pocket. Och det är verkligen en spännande mix som spänner över allt från barn- och ungdomsböcker till renodlade faktaböcker.

 

Under kvällen presenterades en rad spännande böcker. Jon Rönström och Anders Ekman bidrog med lite mat-trivia ur historiens vingslag med sin bok Stalins makaroner (som syftar till maten som serverades under Jaltakonferensen). I kokboksdjungeln är detta en riktigt rolig bok som kanske mer fungerar som coffeetable-bok än som faktisk kokbok. Vi serverades ett utdrag ur boken – vitt bröd, tonfisk, majonnäs och kapris. En enkel måltid som bandet Iron Maiden ville ha i sin loge. Men visst innehåller boken även lite kittlande recept för den deckarintresserade; t.ex. biffen Ernest Hemingway åt kvällen innan han sköt sig, eller Erik XIV:s ärtsoppa.

 

Mat från Stalins makaroner

Kvällens stora spänning var naturligtvis Sofie Sarenbrants nya deckare Visning pågår som behandlar mord i mäklarmiljö, ett scenario som, mordplats beräknat, är ganska outforskat, men ett som vi läsare gärna välkomnar. Hon förklarar att deckaren kom sig av att hon själv gått på så många visningar och därigenom fått idén. 

 

 

Sofie är både väldigt lättsam och skojfrisk och samtidigt mycket tydlig och bestämd när hon talar om sin bok.  Slutet spelar en stor roll och får läsaren att vilja vända pärmen och läsa om allt från början igen. Men det var ingen nödlösning, fastslår Sofie Sarenbrant, slutet var bestämt redan från början.

För er som inte hunnit läsa Visning Pågår kan hålla ögonen öppna, snart kommer en recension upp här på Deckarhuset.

 

 

Sofie Sarenbrant intervjuas

Skymningens barfotabarn av Anna Jansson

Flickan Mirela mobbas av en äldre pojke och hon vet inte vad hon ska göra. Berätta för sin mamma vill hon absolut inte. När hon får möjlighet att åka på kollo, ser hon fram emot att komma bort ifrån sin plågoande. Det framgår snart att Mirela mår riktigt dåligt och en natt försvinner hon. På samma kollo befinner sig polisen Maria Werns barn, och Maria blir involverad.

Samtidigt sker det en rad inbrott i trakten men polisen har inga spår. Sedan mördas en gammal man och man undrar om inbrotten och mordet har ett samband. Mannen var en tysk soldat som kom till Gotland under kriget och när polisen nystar i mordgåtan börjar man misstänka att förklaringen finns i historien.

Vid sidan om utredningen planerar Maria sitt bröllop med brandmannen Björn, men Marias bakgrund (som vi får veta mer om) gör att hon inte riktigt kan njuta.

Bättre och bättre

Skymningens barfotabarn är Anna Janssons femtonde (!) bok om polisen Maria Wern på Gotland. Den föregående boken (Dans på glödande kol) och den här är definitivt två av de bästa i serien. Det är svårt att hålla långa deckarserier vid liv och förnya dem. Oftast genomgår huvudkaraktärerna så mycket och får alldeles för mycket bagage, men Anna Jansson har lyckats. Visst har Maria Wern genomgått en del, men hennes relationer förnyas utan att det på något sätt känns krystat. Bra jobbat! 

Tidsfördrivande kriminalspel

Är ni som jag? Beroende av enkla spel på telefonen när man väntar på buss eller ska fylla tiden på något annat sätt? Som deckarfantast försöker jag givetvis att hitta spel med kriminaltema.

 

De senaste veckorna har jag spelat ”Another case solved” Ett enkelt detektiv/få flera brickor i rad-spel. Nu när jag har spelat klart det vet jag inte vad jag ska hitta på. Efter lite letande hittade jag en sidan Crime Fiction Lover som tipsar om några spel. Jag börjar med att prova ”Special Enquiry Detail: The Hand That Feeds” Det ska tydligen vara ett hitta-objekt-spel vilket passar mig fint! Finns på Big fish om man vill spela det på datorn också. Själva laddade jag ner det till min telefon för 22 kr via Itunes.

 

MemoRandom av Anders de la Motte – recension

Det här är Anders de la Mottes fjärde spänningsroman och början på en ny serie. 

Hans tre tidigare böcker består av den hyllade Geim-trilogin (Geim, Buzz och Bubble) som flera av oss här på Deckarhuset älskade!

 

Så har han lyckats igen? Ja!

Memorandom påminner i vissa delar om Geim-trilogin: De är skriva på ett sätt som driver upp tempot till max. De har extremt snygga omslag. De är väldigt lättlästa. De innehåller båda många små fina genomarbetade detaljer, för att ge ett exempel från MemoRandom så har den sitt titelkort ett tjugotal sidor in i boken, vilket ger en känsla av tv-serier och ”popkultur”. Denna typ av detaljer är inte banbrytande i sig självt, men när de läggs samman förhöjer de storyn ytterligare några nivåer.

Både Geim-trilogin och MemoRandom bygger dessutom på riktiga B-films historier (Geim: Spel IRL via mobiltelefoner. MemoRandom: Minnesförlust.)

Det kan ju låta som något väldigt negativt och i vanliga fall ÄR det negativt. Men de brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. Det samma gäller gränsen mellan bra och dålig handling. Anders de la Mottes briljans består i att han genom sin snygga skriv/berättar-teknik lyckas balansera handlingen mitt på den där tunna gränsen. Och det visar sig att själva balansgången är härligt kittlande! 

Med MemoRandom fastställer Anders de la Motte sin plats bland de absolut främsta författarna i genren. 

 

Handlingen 

David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?

 

Tidigare om Anders de la Motte på Deckarhuset:

Sara om Geim-trilogin... 

Joachim om Buzz…

 

 

Recension: ”The Shining” av Stephen King

Tänk att jag aldrig läst The Shining tidigare! Det blev en minst sagt ojämn läsupplevelse, men som nog ändå slutade gott…

HANDLING

När Jack Torrance får ett jobberbjudande om att ta hand om det gamla anrika hotellet Overlook, som ligger Colorados imponerande bergsområde, tar han chansen. Han har på grund av sin alkoholism misslyckats med allt annat; förlorat sitt lärarjobb, lyckas aldrig avsluta sina skrivprojekt och relationen med frun Wendy och sonen Danny går utför – bland annat på grund av en händelse i hemmet som han inte kan göra ogjord… Det blir inte lättare av att deras son verkar ha en dold förmåga, som vid ankomsten till Overlook gör sig alltmer påmind. När mystiska saker börjar hända dras gamla konflikter upp till ytan – men vems är egentligen skulden? Vilka fasor har utspelat sig i rum 217? Och kommer ondskan inifrån – eller från någonting i själva hotellet?

KRÅNGLIG BÖRJAN

Det tog faktiskt flera veckor för mig att ta mig igenom The Shining. Det beror till viss del på att jag helt enkelt inte tagit mig tid att läsa den – och istället läst en massa annat istället – men även på att översättningen inte är den bästa, vilket hindrat min läsning. Riktigt synd. Samtidigt är berättelsen väldigt ordrik. Intrigen är full av läskigheter, något annat kan man inte säga, men jag tycker ändå att Mr. King här använder alldeles för många ord. Är det inte alltid så med King? Nej, faktiskt inte, jag har läst ett flertal tegelstenar av honom där jag ändå njutit av mängden sidor. Men det är svårt att veta varför läsningen blev så spretig den här gången; kanske hade mina sinnen helt enkelt inte riktigt ork.

ANGELÄGNA HEMSKHETER!

Samtidigt är det en väldigt intressant berättelse. Jag håller med verkligen med Yukiko Duke som så träffande beskrivit King som en stor berättare. Berättarglädjen sprutar ut på sidorna och ger i det här fallet inte bara en skräckstory. Jag kan faktiskt förstå varför Stephen King aldrig tyckte om filmatiseringen med Jack Nicholson, som enbart är skräck och inte ägnar någon uppmärksamhet åt familjerelationerna som utgör en stor del av boken. Och Wendy i boken är inte alls samma skrikande våp som i filmen. Och utöver att motsättningarna utgår från Jacks alkoholism berör intrigen även teman som arvsynd och sorgebearbetning. Jag hade hört tidigare att boken handlar om Kings egna problem med spriten – men jag har aldrig hört att det även handlar om kärleken till och sorgen efter en förlorad förälder. Sådant gör att jag som läsare vaknar till liv – skräcken blir verklig och berättelsen angelägen! Jag skrev häromdagen på Bokdetektiven om min syn på realism och tror nu att jag kommit fram till att jag, trots viss förkärlek till litterär eskapism, inte alls har något emot varken realism eller tragik. Det är den trista vardagligheten som gör vissa moderna deckare så tråkiga, tycker jag. Första gången jag i förfäran slår handen för munnen medan jag läser The Shining är under en scen där Jack tänker tillbaka på sin barndom, på när hans far misshandlade hans mor. Det är verkligen en bestialisk scen, men så fruktansvärt bra skriven att den konkurrerar med våldsscenerna i Mörka platser av Gillian Flynn.

 

Våldet är intrikat, ja. Men det fyller ett syfte – och det är att sätta in karaktärerna i sitt sammanhang!

 

Det blev en krånglig läsupplevelse, men jag kommer minnas The Shining som en både hemsk och intressant bok. Läs om du känner dig nyfiken! Och dela gärna med dig av dina åsikter om boken!

/Kriss