månadsarkiv: september 2014

Straff – en ovanlig och lekfull ”deckare”

Publicerat av

Paula Polanski – en pseudonym

När jag läste om den här boken blev jag onekligen nyfiken. Boken som är relativt kort (ca 250 sidor) är skriven under en pseudonym och översättare är Håkan Nesser. Det känns tämligen rimligt att det är Nesser själv som författaren när man inser att boken är förlagd till Van Veeterens fiktiva land.

Handling

Boken börjar med att författaren Max Schemling, får ett brev från Tibor, en  gammal skolkamrat han knappt kommer ihåg  Denne ber om en tjänst som han anser att Max bör uppfylla eftersom Max står i skuld till honom. Trots en stark motvilja till förfrågan så är det något som ändå gör att Max ändå kontaktar mannen och får höra/läsa en osannolik historia om mannens liv. Som i de flesta av Nessers böcker (om det nu är Nesser) så är det stora livsfrågor som behandlas och manar till eftertanke. Skuld, straff och hur man hanterar, eller inte hanterar, besvikelser i livet är centrala i den här berättelsen.

Gåtfull lek med form och genre

Det här är ingen deckare. Men genren är viktig för romanen. Utan att avslöja för mycket så kan man säga att boken i sig är ett mysterium. Vem är författaren, vem är berättaren och vad är det för tjänst som ska utkrävas? Även om man kan ana/gissa sig till en hel del så går det inte riktigt att pussla ihop alla bitarna förrän i slutet. Boken har många citat som fastnar. Ta till exempel den här meningen som är början på Tibors redogörelse.

”Jag är en sopprot. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Min pappa talade om det tidigt för mig, jag var kanske sju eller åtta. Bara så du vet, Tibor, sa han, du är och förblir en sopprot. Du kan inte rå för det och inte göra någonting åt det. Det är inte ditt fel men det är bäst att ta skeden i vacker hand.”

Jag tycker det här var en finurlig bok med mycket allvar men skriven, gissar jag, med en rätt stor dos humor och lekfullhet. Anagrammet har jag fortfarande inte lyckats lista ut. Hör gärna av er om ni lyckas lösa det!

Svart Gryning av Cilla & Rolf Börjlind

Publicerat av

Svart gryning

Det här är den tredje boken i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton Först kom Springfloden och sen Den tredje rösten. Cilla & Rolf Börjlind är ett gift par och manusförfattare. Tillsammans har de skrivit manus till Beck-filmerna Graven och Arne-Dahl-serien. Rolf Börjlind har även skrivit manus till Jönsonligan-filmerna. Böckerna är mycket visuella vilket inte är konstigt med tanke på att paret är vana att skriva för film.

Man blir glad

Över att få möta Olivia, Tom och de andra igen. Det är välgjorda karaktärer som är omöjliga att inte gilla även om jag störde mig lite på Olivia i de tidigare böckerna. Nu har hon mognat lite även om hon fortfarande gör en del konstiga saker… Dessutom tummas det lite väl mycket på polisregler, sekretess och liknande. Men men, det är precis som i Beck-filmerna, allt är kanske inte så trovärdigt, men det blir lite mer underhållning av det.

Rasistbrott eller hämnd av något slag

Det är vad polisen har att ta ställning till. Två barn mördas brutalt på samma sätt, båda har utländsk bakgrund. Ett mord sker i Skåne där Olivia har fått tjänst som polis och ett i Stockholm. Mordfallen visar sig också ha kopplingar till ett gammalt mordfall som Tom Stilton aldrig lyckades lösa innan han slutade som polis. Fick lite vibbar från Kråkflickan när jag läste den här. Vilket i och för sig kan bero på att jag lyssnar på den trilogin som ljudbok just nu.

Hur många böcker blir det?

Det känns som om de hade kunnat avsluta serien här och det hade funkat rätt bra men skickliga manusförfattare som de är så har de så klart lämnat öppningar för en fortsättning. I Tom Stilton känns det som att de har planterat en rad hemligheter och spår som gör det intressant med en fortsättning och Abbas, som knappt var med alls i den här boken, ska vi inte tala om. Där kan det rymmas en hel egen bokserie. Till våren kommer en TV-serie baserad på första boken Springfloden. Den tror jag kan bli riktigt bra! Undrar vilka skådespelarna blir? Vilka svenska skådespelare har vi med latinamerikanskt påbrå?  och vem passar som Tom? Medelålders och lite slitet utseende, fast ändå snygg. Bara det inte blir Persbrandt så är jag nöjd. Han får hålla sig till Beck!

 

Intervju med Jenny Rogneby

Publicerat av

Foto: Mikael Eriksson

Jenny Rognebys första kriminalroman Leona – Tärningen är kastad släpptes nyligen. Boken var en frisk fläkt och omöjlig att lägga ifrån sig.

Jenny, välkommen till Deckarhuset!

För de läsare som inte vet vem du är än, kan du berätta lite om dig själv?

Jag är 40 år, kriminolog och jobbar som brottsutredare på Citypolisen i Stockholm. Jag är född i Etiopien och uppväxt i Boden i Norrbotten och bor i Stockholm sedan många år tillbaka. Jag har precis gett ut min första kriminalroman Leona – Tärningen är kastad som är den första boken i en serie om polisen Leona Lindberg.

Att vara kriminolog och brottsutredare måste vara en fördel när man skriver kriminalromaner. Men du är också utbildad musikalartist och har arbetat som artist i många år (du har bl.a. har varit förband till Michael Jackson, släppt album i Japan, varit med i Melodifestivalen och turnerat både i Sverige och utomlands), använder du dig av den erfarenheten i ditt skrivande på något sätt och i så fall hur? 

Jag tror att jag alltid har haft en vilja att uttrycka mig konstnärligt. Antingen genom musik, dans, konst, eller som nu, genom skrivandet. Jag tycker att jag har nytta av alla mina livserfarenheter när jag skriver när det gäller att bygga upp karaktärer, miljöer och dialoger. Jag får mycket inspiration av film och musik. Vissa stämningar i musikstycken kan jag exempelvis använda mig av när jag beskriver en stämning i en scen.

Hur började din författarkarriär? Och hur gick det till när Tärningen är kastad blev publicerad?

När jag hade jobbat i några år som brottsutredare dök idén om Leona upp i mitt huvud. En idé som inte ville försvinna. Jag bestämde mig rätt snabbt för att jag måste skriva ner den och kom på tanken att skriva en bok. Jag bestämde mig för att göra ett ärligt försök och på allvar koncentrera mig på att skriva så jag tog tjänstledigt från mitt jobb på Polisen, sålde min lägenhet i Stockholm, alla mina möbler, och flyttade utomlands i ett år för att skriva. Jag flyttade till Malta, en liten ö i Medelhavet där det är lugnt, skönt klimat och det finns inte så mycket som distraherar en – ett perfekt ställe att skriva på.

Hur lång tid tog det dig att slutföra boken och hur mycket av den tiden var research och hur mycket var skrivtid?

Det tog drygt ett år innan jag skickade boken till förlag. Innan det hade jag tagit kontakt med författaren Sören Bondeson som lektörsläste mitt manus. När man som jag har ett yrke inom samma område som man skriver om, har man fördelen av att inte behöva göra så mycket research. Så inte mycket tid har gått åt till det. Däremot var detta det första bokmanus jag har skrivit så jag har lagt ner mycket tid och jobb på att utforska själva hantverket. Hitta mitt eget sätt att skriva osv.

Huvudpersonen Leona Lindberg är minst sagt speciell. Kan du berätta lite om henne och hur gick det till när du skapade karaktären?

Leona var den första karaktären som kom till mig i tankarna. Jag tyckte det var befriande att skriva om en person som efter att i åratal ha levt enligt normen, bestämmer sig för att bryta sig loss från samhällets förväntningar och gå sin egen väg, leva på sina egna villkor. Men Leonas jakt efter att leva ett liv fritt från krav och måsten får ett mycket högt pris. Hon har svårigheter med sig i bagaget som gör att hennes val blir destruktiva och problematiska både för henne själv och omgivningen. Att skriva om en person som bryter mot sociala regler och går över gränser som människor normalt sett inte kliver över, är oerhört intressant. Speciellt att skriva om en kvinna, mamma och polis som ju har många krav på sig utifrån att agera och bete sig på ett visst sätt. Det som händer när Leona inte längre gör det som förväntas av henne, är det som har drivit min berättelse framåt.

Både du och Leona är brottsutredare på Citypolisen i Stockholm; hur har du använt dina egna kunskaper och erfarenheter i ditt skrivande och hur mycket av dig finns i Leona?

Min erfarenhet och kunskap om polisarbete, utredningsprocessen och rättsystemet är en stor fördel för mig och något som jag har mycket användning av i mitt skrivande. Jag har själv jobbat med otaliga utredningar med många olika typer av brott. Alltifrån enklare brott som stölder till grov misshandel, rån, våldtäkter, mord med mera. Jag har hållit otaliga förhör med målsägare, vittnen och misstänkta och inhämtat all övrig bevisning som krävs i en förundersökning. Och eftersom att min första bok handlar om en utredare som utreder ett bankrån så har jag fått väl användning av mina kunskaper.

Det finns en del likheter mellan mig och Leona men främst är det olikheter. Leona är lik mig på så sätt att vi båda är kvinnor som arbetar med att utreda brott på Citypolisen. Leona vill också bort från sitt inrutade vardagsliv och ifrågasätter varför hon ska leva enligt normen. Det är frågeställningar som jag känner igen mig i. Däremot drar sig Leona inte för att bryta regler för att nå dit hon vill och hon har en ganska mörk bakgrund med händelser från barndomen som gör att hon agerar känslokallt i många lägen. Hon beter sig inte så som förväntas av en kvinna, polis, mamma. Leona har i hela sitt liv gjort det som förväntas av henne, visat upp en fasad av något som hon kommer på att hon inte längre klarar av att upprätthålla. Det som sker är att hon bryter sig loss från det – med besked kan man säga.

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?

Det viktigaste är att på allvar bestämma sig för att det man skriver ska bli ett färdigt manus. Många börjar skriva men slutför aldrig. För mig hjälpte det mycket att planera hela boken och skriva ett synopsis innan jag började skriva på manuset. Då har man ett underlag som man alltid kan gå tillbaka till om man fastnar. Man vet också i vilken riktning man är på väg, även om det naturligtvis kan ändras under skrivandets gång. Mitt sista råd blir att, när man är klar med manuset, låta en lektör gå igenom det och ge feedback på dess styrkor och svagheter. Utefter det kan man välja om man vill omarbeta och förbättra vissa delar innan man skickar det till förlag.

Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?

Inte några specifika författare men jag får mycket inspiration från film, musik, nyhetsrapporteringar, människor i min omgivning, vardagliga händelser och från mitt arbete.

Har du något nytt skrivprojekt på gång? (Kan du i så fall berätta lite om det?)

Just nu skriver jag på den andra boken i serien om Leona. Serien kommer att ges ut i sju andra länder så de närmaste åren kommer jag att ägna mig åt att skriva fortsättningen på serien.

Något annat du vill berätta för våra läsare?

Att de kan följa mig på min Facebooksida: https://www.facebook.com/jenny.rogneby

Tusen tack för att du tog dig tid att svara på våra frågor. Lycka till med ditt nuvarande projekt! 

Intervju med Christoffer Carlsson

Publicerat av

Idag bjuder vi på en intervju med högaktuella Christoffer Carlsson som nyligen släppt Den fallande detektiven, en uppföljning till årets deckare 2013 – Den osynlige mannen från Salem.

Välkommen  Christoffer!

 

I en mening – Hur skulle du sälja in/beskriva dina deckare för någon som aldrig hört talas om dig?

Oj, svårt. ”Brottsdramer, spännande berättelser om brott där karaktärer och relationer är lika viktiga och drivande som själva handlingen.”

 

Vad var din första tanke när Den osynliga mannen från Salem blev utsedd till årets bästa deckare 2013 av Svenska Deckarakademin?

”Va? Vann jag?” På riktigt. Jag var ju nominerad tillsammans med folk som Arne Dahl, Johan Theorin och Katarina Wennstam, liksom. Galet.

 

Du skriver både deckare och forskar i kriminologi- Man skulle kunna påstå att du är fascinerad av brott. Stämmer det och vad är det som har gjort att du har har valt att arbeta inom detta område?

Haha, ja, det skulle man kunna påstå. Det viktiga för mig, både som forskare och författare, är att försöka förstå människors liv: varför de handlar som de handlar, tänker som de tänker, känner som de känner, varför de blir som de blir. Ibland är brottsligheten ett oerhört centralt element för att kunna förstå en viss människas liv; ibland inte. Och, inte minst, ibland är brottslighetens konsekvenser (exempelvis, ett fängelsestraff) oerhört viktiga för att förstå varför en människas liv blir som det blir. Så det är, egentligen, mycket på det sättet som brottsligheten fascinerar mig. Och hey; berättelser om brott tenderar att vara ganska spännande, eftersom personen som begår brott per definition gör någonting hen behöver dölja inför andra.

 

Kan du berätta lite kortfattat vad forskningsarbetet går ut på? och framförallt, hur får du tid till att skriva också?

Min forskning har främst fokuserat på de processer, händelser och faktorer som påverkar människors liv när det gäller deras kriminalitet: vad är det som gör att personer börjar begå brott? Vad gör att de fortsätter när de väl har börjat, och vad gör att de (till slut) slutar? Tillsammans med några andra i en större forskningsgrupp, har jag genomfört massa intervjuer med personer som haft olika former av ”kriminella karriärer”, som vi kallar det, och försökt finna mönster och gemensamma nämnare i deras liv. Det är svårare än det verkar.

 

Och du vet, när det kommer till att skriva, för min del har det blivit en så naturlig del av livet att det känns konstigt när jag inte skriver på ett tag. Jag tänker att det är lite som träning för vissa: många hinner ju trots allt ha både ett familjeliv och arbetsliv och ändå träna några gånger i veckan. För min del är skrivandet det jag gör medan andra tränar. Vilket, tyvärr då, innebär att jag är i väldigt dålig form, haha. Men, ja, så märkvärdigt är det inte.

 

Jag är alltid nyfiken på författares arbetsplats. Hur ser den ut? Sitter du vid ett skrivbord, skriver på caféer, köksbordet? Är det stökigt eller har du ordning och reda kring dig

Jag kan sitta i stort sett var som helst: en buss, ett café, en gate på Arlanda, vid köksbordet hemma. Förut var det inte så, men min livsstil kräver numera att jag kan vara så flexibel, annars skulle jag inte kunna skriva så mycket som jag vill. Jag brukade sitta på akutmottagningar och skriva förut. Det var den absolut bästa platsen jag någonsin skrivit på. Numera går det nog inte, är jag rädd, eftersom kontrollen på akutmottagningar har blivit för hård. Men för sisådär tio år sedan gick det fortfarande. Jag älskade det, kunde sitta där hela eftermiddagar och kvällar, ibland halva nätter.

 

Kommer du att delta på Bokmässan i Göteborg?

Oh ja. Jag är där torsdag till söndag. Det ska bli så himla roligt.

 

Vad är roligast med skrivandet? Tänka ut en intrig, bygga karaktärer, skapa miljöer, eller annat?

Åh, det går inte riktigt att separera de där sakerna från varandra. För mig sitter allting ihop; intrigen är intimt förknippad med den miljö den utspelar sig i, och det i sin tur påverkar vilka karaktärer som behöver befolka de olika scenerna, och så vidare. Men det ursprungliga skapandet – när berättelsen liksom kommer till liv – som helhet är bland det absolut roligaste jag vet. Och då menar jag det roligaste i … livet, typ.

 

Om dina böcker blev film och du fick välja fritt vem som skulle spela Leo Junker, vem skulle det vara?

Adam Lundgren (Torka aldrig tårar…, Känn ingen sorg, etc.) tror jag skulle kunna bli en alldeles lysande Leo Junker. Men tyvärr är han ju snudd på Hollywood-stor nu, så han har väl viktigare saker för sig. : (

 

Om du var huvudperson i en kriminalroman vad skulle du vilja vara då? Polis, detektiv, privatspanare, journalist (annat) och vad skulle du ha för stil?

Haha, vilken rolig fråga! Det där med detektiv är intressant … Jag skulle nog välja det; en detektiv som står i bakgrunden och helst av allt mest lyssnar på låtar som ”Lost and found” med Adrienne Pierce eller ”Paint the silence” med South och kollar på ”True Detective”, men ibland måste arbeta lite för att kunna köpa mjölk och flingor, liksom. En motsträvig jävel. Haha. Det skulle jag vara! Om ni inte har hört ”Paint the silence”, förresten, så borde ni göra det. En lite bortglömd låt med flera år på nacken men makalöst bra.

 

Det är 1 vecka kvar tills du måste lämna in ditt senaste manus till förlaget. Vad tänker/känner du då?

”Hmm … undrar om det här verkligen är en berättelse, eller om den bara är en samling kapitel där karaktärer gör saker som kanske eller kanske inte hänger ihop. Oh well, jag har hållit på med det här så länge nu att det är hög tid att någon annan får avgöra den saken, för jag har då inte längre någon aning.” Typ. Mitt och Piratförlagets arbete är faktiskt oerhört harmoniskt. Vi har arbetat ihop i över fem år nu, så vi känner varandra ganska väl.

 

Vad läser du för böcker? Lista några Favoritböcker/kriminalserie och kriminalfilmer

Åh! Kära ni, sådär kan ni ju inte fråga. Jag läser allt ifrån typ ”Stasiland” av Anna Funder till ”Legend”-böckerna av Marie Lu. Men om jag ska lista några favoritböcker inom just den genre jag själv rör mig i, kriminallitteraturen, så får det bli de här:

 

”Den vedervärdige mannen från Säffle” – Sjöwall/Wahlöö
”Den skrattande polisen” – Sjöwall/Wahlöö
”Grisfesten” – Leif GW Persson
”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” – Leif GW Persson
”American Tabloid” – James Ellroy
”Winter’s Bone” – Daniel Woodrell
”Red Harvest” – Dashiell Hammett
”The Postman Always Rings Twice” – James M. Cain
”The Talented Mr. Ripley” – Patricia Highsmith
”The Contortionist’s Handbook” – Craig Clevenger
”Dark Places” – Gillian Flynn
”Heartsick” – Chelsea Cain
”The Yiddish Policemen’s Union” – Michael Chabon

 

Vad betyder recensioner (av dina böcker) för dig?

 Jag skulle ljuga om jag sa att de inte betydde någonting. De betyder en del, men inte allt. Såhär: en positiv recension gör mig glad i typ en timme. Sedan händer det ofta nåt som gör att glädjen försvinner, typ att jag spiller kaffe på min nytvättade tröja eller att jag går förbi en spegel och ba ”fan vad tjock jag har blivit” eller nåt. En negativ recension gör mig sur och lite nedstämd i typ en dag, sedan går det också över. Så det betyder ju någonting, liksom, men absolut inte allt. Det viktiga är att de som läser mina berättelser berörs av dem, på något vis.

 

Fråga från Thomas Engström: Vad är en riktigt bra och en riktigt dålig dag på jobbet?

Haha! En riktigt dålig dag på jobbet är när jag sätter mig tidigt någonstans för att skriva men av någon anledning inte får gjort mer än typ 1 000 ord på hela dagen; när alltför mycket distraherar. När jag har en bra bok jag hellre vill läsa, eller precis har twittrat nåt som jag inbillar mig är roligt och vill se om folk har delat det, när jag är hungrig eller törstig och inte sitter hemma utan på ett hotell eller i någon park och måste gå och äta eller dricka nånstans… när det helt enkelt är alltför mycket som distraherar mig. Då kan man också ge sig fan på att det är nån som postar en negativ recension av någon av mina tidigare böcker någonstans, eller att något bokevent som är inplanerat och som jag sett fram emot helt plötsligt ställs in, eller … ja. Du fattar. En objuden gäst kommer sällan ensam, som farfar sa. Det är en jävligt dålig dag på jobbet. Det händer ibland men inte så ofta. En riktigt bra dag på jobbet är när jag skriver mycket, vilket i min värld innebär runt 3 000 ord eller mer, och dessutom får äta hamburgare till lunch. Typ.

 

Om du var tvungen att skriva en historisk deckare eller en deckare som utspelar sig i framtiden vad skulle du välja?

Jag skulle väldigt gärna skriva en historisk deckare, men mitt steg tillbaka skulle inte bli särskilt långt; jag skulle skriva något som rörde sig under 1970- eller 1980-talet. Räknas det ens som historisk deckare? 

 

Till sist några korta frågor:

Brittiska eller amerikanska deckare? Amerikanska.
Poirot eller Mrs Marple? Mrs Marple
Leif GW Persson eller Håkan Nesser? Leif GW Persson.
Vanlig bok eller ljudbok? Vanlig.
Se en klassisk deckarfilm eller ny deckarserie? Klassisk. Mycket nya deckarserier, framförallt skandinaviska, är skit; ett fåtal håller måttet, som The Killing eller True Detective. Den enda skandinaviska bra skandinaviska är väl typ ”Bron”, om man bortser från ”En Pilgrims Död” som jag gillade som fan. Men den bygger ju på Leifs finfina trilogi, så … ja.

 

Tack för det Christoffer! Vi ses på bokmässan!