Anders de la Motte är en unik deckarförfattare som kom med något helt nytt med sin Geim-trilogi 2011 – en actionspäckad/fartfylld thriller-serie men med humor med den sköna unga killen HP som antar en mystisk utmaning han inte kan motstå. Flera av oss på deckarhuset har hyllat den serien! Sen kom MemoRandom följt av UltiMatum i en superhårdkokt thriller-serie utan minsta spår av humor. Med Slutet på sommaren har han verkligen bytt stil och genre.

Boken handlar om Veronica som kommer från en by i Skåne men som nu bor i Stockholm. När hon var i yngre tonåren försvann hennes lillebror Billy 5 år spårlöst och familjen slogs i spillror. Veronica är i allra högsta grad präglad och skadad mentalt av händelsen och hankar sig fram med ett jobb som sorgeterapeut som hon knappt klarar av att behålla. Hon arbetar under ”övervakning”. När en ny man i hennes sorgegrupp berättar om hur hans barndomsvän försvann spårlöst för många år sedan tvingas hon möta sitt förflutna och ett besök i hembygden blir nödvändig. Gamla sår rivs upp och många i samhället är inte så förtjust att hon gräver i det förflutna. Frågan är vad som egentligen hände med hennes lillebror…

Kanske blir en del besvikna efter att ha läst hans tidigare böcker men det finns en förklaring till stilbytet. Under sommaren har Slutet av sommaren gått som följetong i Sydsvenskan och i en intervju med dem förklarar de la Motte att boken kom till efter att hans far blev sjuk. Det satte igång tankar om barndomen och är nog anledningen till att den här boken är väldigt melankolisk. Den är enligt honom mer lik honom privat men mindre yrkesmässigt.

Boken behandlar obearbetade trauman, familjeförhållanden, nedärvda roller/synder. Saker som aldrig blev sagda och saker som aldrig borde ha sagts. Det är också en bok där stad och landsbygd krockar. För, som han skriver i boken, det finns två typer som växer upp på landet. De som stannar kvar och de som drar så fort de bara kan. Det är ingen svår gissning vilken typ Anders de la Motte är och det märks för det är inte direkt någon skönskrivning av landsbygdens även om vissa minnen så klart är är idylliskt fina.

Det här är absolut ingen dålig bok. Författaren har fått språkets gåva och de psykologiska skildringarna, miljöerna, familjeförhållande och konflikten mellan stad/land är välgjorda. Den melankoliska stämningen är det heller inget fel på men det är svårt att inte jämföra med hans tidigare böcker. Om man ändå försöker bortse från dem så är det här en bok med teman och karaktärer som känns väl igen. Tänker bland annat på Nele Neuhaus Snövit ska dö som är riktigt riktigt bra (Flickor i en liten by försvann spårlöst för många år sedan och ingen vet vad som hände) och halvneurotiska kvinnliga huvudkaraktärer finns det nu lite väl många av i svenska deckare… Om jag får önska så är det nog att Anders de la Motte återgår till sin unika nyskapande stil för där är han som allra bäst!