månadsarkiv: april 2021

Var inte rädd för mörkret

Publicerat av

Var inte rädd för mörkret är Kristina Agnérs debutdeckare som redan har hyllats av olika recensenter och det här är en riktigt bra bok. Framför allt är den väldigt välskriven och har en fantastisk miljöskildring med detaljer som aldrig känns onödiga av ett idylliskt Småland som drabbas av ond bråd död.  En blandning av Morden i Midsomer och Maria Lang i nutid.

 

Boken är uppbyggd som en klassisk pusseldeckare. Den har till och med med en uppställning av personerna i början av boken men tyvärr ingen karta. Alva har precis mist sin mamma och kommit på sambon med en älskarinna. För att komma undan – och ha någon stans att bo – åker hon till mammans torp i Småland som hon ändå tänkt sälja. Väl på plats lär hon känna invånarna i den lilla byn och börjar gräva lite i familjens historia. I torpet bodde hennes mamma när hon var liten ihop med sin man ända tills mormodern försvann på 1960-talet. När det kommer fram att mammans död inte var en ”vanlig” hjärtattack startar en mordutredning med kopplingar till det förflutna. Vi får också en del tillbakablickar från flera perspektiv.

 

Kristina Agnérs yrkesbakgrund visar sig tydligt i boken. Agnér är frilansredaktör vilket märks på språket och strukturen. Hon är också socionom som visar sig genom de fina och verklighetstrogna karaktärsskildringarna. Alvas rädsla för mörker känns äkta men inte överdriven och gör allt lite läskigare än vad det kanske annars skulle varit. Här finns inga superhjältar, superintelligenta hackers, galna yxmördare eller överdrivna kommissarier. Det är vanliga människor med bra och dåliga sidor.

 

En kanondebut som säkerligen kommer följas upp av fler böcker!

 

Alla ljuger

Publicerat av

Camilla Grebe har de senaste 20 åren skrivit riktigt bra deckarlitteratur. Jag älskade hennes första serien om psykoterapeuten Siri Bergman som hon skrev med med systern Åsa Träff och hoppas fortfarande på en uppföljare. Sen blev det lite mer action och Moskva Noir ihop med Paul Leander Engström som inte riktigt passade mig men som älskats av många. Den senaste boken heter Alla ljuger och är bok nr 5 i den flerfaldigt prisbelönade serien Flickorna och mörkret. Det är fristående böcker som löst kopplas ihop med en grupp poliser och en profilerare.

 

Alla ljuger är en psykologisk tragedi rakt igenom. Att det kommer att gå åt helvete förstår vi snabbt men frågan är hur och vilka trådar som hör ihop. Maria lever ett till synes lyckligt liv ihop med, son, man och bonusdotter. Så försvinner den vuxna bonusdottern och inget blir sig likt. Mannen med utländsk bakgrund misstänks plötsligt för mord på sin egen dotter även om han blir frikänd så sätts drevet igång…. Här är alla oskyldiga och offer och samtidigt så skyldiga. Offer för omständigheter, arv och saker man inte kan påverka men skyldiga i handlingar, fördomar, missriktad kärlek och förnekelse. Jag blir både irriterad och rörd av karaktärerna och deras agerande som pendlar mellan logiskt och ologiskt, för kärleks skull och för egen skull. Frågan är hur man själv hade reagerat/handlat? och kan man lita på någon till 100 %?

 

Boken växlar mellan perspektiv från olika karaktärer, nutid och för 20 år sedan då allt hände. Jag blev extra varm i hjärtat när jag läste sonens perspektiv. Camilla Grebe gör mig inte besviken men jag gillar mer polisarbete och så tycker jag boken innan – Skuggjägare var så ruggigt bra att jag har svårt att inte jämföra den med den här trots att den har en helt annan stil.

Påskkrim!

Publicerat av

Det verkar som om att våren kom med påsken i år! I mitt påskägg till er finns en recension av debutanten Åsa Leijons – Drunkna tyst. I mitt eget påskägg ligger Camilla Grebes senaste bok – Alla ljuger som jag kommit halvvägs i. Sen hade hoppats på att hitta Kristina Agnérs debutdeckare – Var inte rädd för mörkret. i brevlådan men den hade tyvärr inte kommit än.

 

Drunkna tyst

Jag tycker mig se en trend i att många av de nya deckare som kommit har sin placering på landet eller bruksorter. Till exempel Lina Bengtsdotter som präglats av sin uppväxt i Gullspång eller Stina Jackson med sina böcker om den Norrländska landsbygden. Kristina Agnérs bok utspelar sig i Småland där hon har sina rötter.  Lägg sen på lite psykisk ohälsa på det och lite hopp i tiden så har vi ett recept som verkar fungera.

 

Det tog mig ett tag att läsa Drunkna tyst. I vanliga fall så brukar jag mäta hur bra jag tycker boken är i hur snabbt jag läser den men sen kan det ju tillkomma hinder. Som att vardagslivet pockar på med diverse saker och små kriser som måste gå före bokläsandet.

 

Handlingen utspelar sig på den uppländska landsbygden i mitten av 80-talet 1 år efter att Minnas älskade storasyster Jannica försvunnit och allt blev kaos. Eftersom ingen kropp har hittats har varken familjen eller byn fått någon ro och hemligheter och misstänksamhet ligger och gror mellan gårdarna. Vad gjorde och visste Jannica som hon inte borde innan hon försvann? Minna och flera med henne fladdrar runt i trakten, rastlösa, sökandes och olyckliga. Ingen orkar ta tag i något någonstans. Känslan är att något snart kommer att explodera, och det gör det. Det här är rakt av en tragedi och en bild av ett inskränkt bysamhälle där man håller käft, är lojal och står ut – tills det tar stopp.

 

Till skillnad från Lina Bengtsdotter som trots en smått dyster bild av landsbygd/bruksort ändå förmedlar en kärlek till platsen så hittar jag inget här och jag tror det är det som skaver. Det blir för mycket negativt. Att en familj är i kris och att det finns psykisk ohälsa runt omkring köper jag, men i varje familj? varenda vuxen och ungdom över 12? Hade Åsa Leijon klämt in 1 eller 2 normala människor i boken hade den nog tilltalat mig lite mer men gillar man en spänningsroman med mycket psykologi, misär och lite 80-talsnostalgi så varsågod!