Änglavakter av Kristina Ohlsson

I går släpptes Kristina Ohlssons tredje kriminalroman Änglavakter. Jag har inte läst hennes första bok men gillade hennes andra bok Tusenskönor och hade därför mycket höga förväntningar på denna bok.

Serie

I Kristina Ohlssons serie får vi följa ett polisteam i Stockholm som leds av poliskommissarie Alex Recht. Huvudperson är Frederika Bergman men som i så många andra moderna kriminalromaner så växlar författaren mellan karaktärerna i polisteamet och övriga karaktärer i handlingen. Jag tänker inte berätta om hur karaktärerna utvecklats sen förra boken eftersom man då kanske inte vill läsa de två första böckerna. Så kände i alla fall jag när jag läste bok nr två.

Handling

I ett skogsparti hittar man en styckad kvinna begraven som man ganska fort identifierar som Rebecca Trolle, en ung kvinna som försvann två år tidigare. Rebecca är inte den enda personen man hittar i graven, man hittar även ett lik som har legat där i 30 år. Teamet måste nu söka en mördare som har varit verksam i flera decennier. Frågan är om dessa två är de enda offren? Spåren leder till en känd äldre barnboksförfattare som inte har sagt ett ord sedan hon dömdes för mord 30 år tidigare, en så kallad ”Snuff-film” får stor betydelse och Frederika får en smärre chock när hennes kärlek dyker upp som ett högaktuellt namn i mordutredningen.

Stil

Kristina Ohlsson börjar boken med ett citat ur ett förhör med Alex Recht som gör att man genast förstår att en utredning har gått åt helvete. Flera citat från förhör med polisteamet dyker sen upp gång på gång i boken som för storyn framåt. Exempelvis frågar en förhörsledare Frederika vad som hände efter att xxxx….och så börjar ett nytt kapitel. Det här sättet att bygga boken på är vågat av Kristina för det kommer säkert inte tilltala alla. Själv tycker jag att det är ok men vill nog inte att hon använder sig av det greppet igen.

Antiklimax eller för höga förväntningar?

Jag måste säga att jag slukades av boken och sträckläste boken. Kanske blev det på gränsen till för mycket privatliv i boken men det kan jag ta. Det som jag ställer mig tveksam till är slutet. När man har startat boken med en domedagsförklaring och gång på gång påmints om att det här kommer att sluta illa så vill jag också ha ett hemskt slut. Visst, det slutar mycket tragiskt men inte tillräckligt mot de förväntningar som byggdes upp. Dessutom så hade det varit trevligt med en lite mer a-ha upplevelse när det gällde mördaren. Dagens deckarförfattare har blivit sååå mycket bättre på att bygga intressanta karaktärer och att väva in psykologi i deckare och  framförallt – vettiga motiv! Men det är allt för sällan de får till en klurig mordgåta som slutar med en a-ha upplevelse. Där har dagens författare fortfarande mycket att lära av exempelvis Agatha Christie eller varför inte Stieg Trenter.

Slutomdöme

Kanske är jag lite hård i min bedömning av slutet men det är nog bara för att Tusenskönor var så bra och mina förväntningar på Kristina Ohlsson höga. I helhet är det en helt ok och läsvärd bok trots experimenterandet. Att överhuvudtaget sträckläsa en bok är ett bra betyg.


OBS!
Har ni inte läst något av Kristina Ohlsson tidigare och är sugen på att prova rekommenderar jag att ni väntar med den här boken tills ni läst de två första.

Detta inlägg är publicerat under Recension och märkt , , , , av Sara. Bokmärk permalänken.

Om Sara

Om mig: Jag är i 40-års åldern och kommer ursprungligen från Göteborg men bor utanför Örebro med familj. Till vardags arbetar jag som Kultursekreterare i Hallsbergs kommun Har läst litteraturvetenskap och filmvetenskap med fokus på kriminallitteratur/filmer. Gillar: Det mesta när det gäller kriminallitteratur kriminalserier och kriminalfilmer men det jag efterlyser är en modern deckare som är stilistiskt vacker, spännande, intressanta karaktärer och ett mord som är så magnifik uttänkt att man sitter och gapar av förundran när allt avslöjas. Väntar fortfarande på ”Den”. Roll: På Deckarhuset lägger jag upp recensioner intervjuer och lite annat blandat. Jag har även hållt ett par föreläsningar om kriminallitteratur för deckarhusets räkning. Favorit: (Bok) Givetvis svårt att välja men Jussi Adler Olsens och Leif GW Perssons böcker (med Bäckström) får mig att skratta. Andra favoriter är Anders de la Motte, Malin Persson Giolito och Ingrid Hedström men har också en stor kärlek till historiska deckare som Maisie Dobbs serien och Niklas Natt och dags 1793. När det gäller kriminalfilmer och kriminalserier gillar jag bl a klassiska Hitchcock-filmer, 7en, Vidocque och serier skapade av Lynda La Plante.