var det någon som sa. Det är så sant som det är sagt. Igår uppmanade min älskade make mig att slita ut en bit av min själ ur min kropp.

– Älskling, en av bokhyllorna i hallen ser ut att rasa ihop, sa han

– Tok heller, sa jag, och knölade in en bok till…

Krasch… Hyllan rasade och mina älsklingar låg huller om buller. Helt obekvämt hade de det bland skor, väskor och soppåsen som inte gått ut själv än trots att jag väntat. Siamesfröken Candy fick ett inbundet ex av Luftslottet som sprängdes i huvudet. Hon ylade åt mig och såg mycket förnärmad ut. Som om det var mitt fel att hon satt under just den och inte Tio små negerpojkar i pocketupplaga!

– Kan du inte rensa lite, föreslog maken försynt

– Vilken bra idé, sa jag.

Medan maken mycket hjälpsamt satte tillbaka hyllplanet som gett upp och förstärkte med klotsar undertill, sorterade jag mina värdefulla ägodelar. En i spara högen, en till i sparahögen. En i omöjligtattslägahögen, en till i sparahögen… Ja – jag tror ni fattar konceptet, mina vänner. En i slängahögen. JAPP, det är helt sant! Ett gammalt gulnat exemplar av Lommabladet från juni 2007. Gud vet hur det hamnat i bokhyllan, men det var naturligtvis därför den rasade ihop!

Jag visste det! Det var inte böckernas fel. Det var reklamskräpet!