En traditionell hustrupaj från Hong Kong

Nu är det inte så makabert som det låter utan helt enkelt en pajliknande kaka med sesam, mandel och kryddfyllning. Lou Po Beng på Kantonesiska. Wife cake på engelska.

Frasig, med underbar geggajox i mitten.

Pajen är omgiven av många legender.

En av dem berättar om ett mycket fattigt lantarbetarpar som älskade varandra djupt. Plötsligt spred sig en mystisk sjukdom och makens far blev sjuk. Paret använde alla de pengar de kunde uppbringa för att få mannen frisk, men han blev inte bättre. 

Då kom hustrun på att hon kunde sälja sig själv som slav, så att maken skulle kunna få sin far frisk.

När mannen upptäckt vad hans fru gjort, arbetade han natt och dag för att få ihop tillräckligt med pengar för att köpa sin fru fri igen.

När den dagen kom, stoppade mannen på sig alla pengar han sparat ihop och gav sig av för att söka efter sin fru. Han letade och letade.

En dag när han tog paus vid ett tehus och beställde in sitt te och en kaka kände han plötsligt igen smaken på kakdegen! Hans frus recept…

På så sätt fann han sin fru, löste ut henne och de lever lyckliga tillsammans ännu.

Detta inlägg är publicerat under Allmänt och märkt , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.