Christoffer Carlssons ”Den enögda kaninen”

Jag har alltid haft en smula svårt för böcker där huvudpersonen är en ung, förvirrad pojke. Grabbperspektivet tenderar att bli för påträngande för min smak. Det har förmodligen någonting med identifikation att göra. Inledningsvis var jag rädd att det skulle bli som med ”Populärmusik från Vittula”, en bok som alla andra hyllar men som jag själv inte förstår tjusningen med. Mina farhågor var dock helt obefogade och min tidiga skepsis var snart bortglömd och ersattes av maniskt läsande. Jag kunde känna huvudpersonens ångest och mådde mer illa för varje sida. Vilken soppa vi hamnat i, jag och David! Det var med viss lättnad jag slutade läsa och återvände till verkligheten och insåg att puh, det var ju bara en bok…

David berättar om hur han hamnade i en trasslig situation.

Under ett sommarlov, i en paus från filosofistudierna i Stockholm, åker han hem till Dalen som ligger någonstans i närheten av Storsjön. Barndomskompisen Lukas tar med honom till ett övergivet, bortglömt hus ute i skogen som han och några vänner har gjort till sitt tillhåll. Lukas har en briljant plan som han presenterar för David. De ska tjäna en förmögenhet på att göra inbrott och sälja stöldgodset på loppisar runt om i landet. Vid ett inbrott går någonting snett och en man blir dödad. De gömmer liket i huset i skogen och upptäcker att det inte är den första hemligheten huset bär på. Nu inleds ett arbete med att dölja och att sörja.

En bok att minnas då det är dags att utse årets bok

Davids berättelse handlar om filosofi, droger, vänskap, stölder, mord, hot, hus som viskar, känslor, brustna hjärtan och en enögd kanin. Den här boken har ALLT. Men berättelsens styrka ligger framförallt i detaljerna. Det är genom dessa jag förloras i Davids ångest. En ångest som sakta övergår i likgiltighet inför den absurda situation han och vännerna hamnat i.