Det här är den tredje boken i serien om Malin Fors. I de två första böckerna tyckte jag om Malin. En frisk fläkt. Efter att ha läst den tredje boken tycker jag inte om henne längre. Hon har alldeles för många komplicerade problem som stjäl fokus från intrigen. Allvarligt talat, behöver svensk kriminallitteratur ännu en alkoholiserad misslyckad olycklig polis? Det var nytt och spännande för ett decennium sedan, nu är det gammal skåpmat. Allt är så svart och eländigt för personerna i den här historien att jag nu gått och dragit på mig en släng av depression.
De tidigare böckerna har haft driv, de har fångat och behållit mitt intresse, men den här historien håller inte ihop. Den har inte, som traditionellt är, en början, mitten och ett slut, den har en hel massa ingångar, men ingen riktig fart framåt. Att historien har ett antal olika jag upplever jag personligen besvärande. Den dödes röst är däremot ett intressant grepp. Det skulle jag vilja se utvecklas.
Jag saknar de välbalanserade historierna som de två första böckerna bjöd på. Gick det för fort att få till den tredje boken? Snälla Mons, du som skriver så bra, låt oss få tillbaka en frisk fläkt i problemlösarens roll, låt den eländiga Malin dö av skrumplever och introducera en ny kvinna! En pigg, glad och lycklig kvinna, och låt dina fantastiska intriger få blomma ut och ta det utrymme de förtjänar i anspråk! Jag väntar spänt.