Detta är den sjätte (”fristående”) deckaren med spaningschef Greger Thulin i spetsen.

Handlingen

Handlingen är uppbyggd kring två separata historier, en nutid och en dåtid, som sedan vävs samman i slutet.

Nutids-historien kretsar kring en bilbomb, medan dåtids-historien kretsar kring en sjuk tvåbarnsmor, hennes två barn och hennes syster. Det är framför allt dåtids-historien som lyfter boken.

Själva intrigen är relativt enkel. Detta är ingen deckare med en stor tvist på slutet. Istället börjar jag relativt tidigt misstänka hur boken kommer att sluta. Det kanske låter tråkigt? Men det är det inte, för slutet jag ser framför mig är långt ifrån lyckligt, vilket gör att jag läser snabbare för att jag hoppas att jag har fel.

Så hade jag fel? Både ja och nej…

Sammanfattning

Detta är klart den mörkaste (på ett vemodigt sätt) av Franssons deckare (det gillar vi!). Slutet är originellt utan att ta hjälp av en tvist. Det finns dock en del av slutet som jag tycker föll ut lite väl ”perfekt”, men det är inget som drar ner helhetsintrycket. 

Detta är en klart läsvärd deckare för de som gillar en historia där människorna och inte brottet står i centrum.