En sak jag bara inte fixar i deckare är de osannolika sammanträffanden som leder till gåtans lösning. Visst, verkligheten överträffar dikten och allt det där, men hallå… Det värsta exempel jag läst (tänker inte tala om i vilken deckare, så jag inte spoilar något för någon annan, men en deckare var det i alla fall) var när en av poliserna som var involverade i lösandet av en traffickinghärva var en exakt kopia av storskurkens stora kärlek (något sådant i alla fall – det var något år sedan jag läste den och detaljerna är luddiga i mitt minne nu) och hon därför kunde gå under cover och få honom förälskad i henne. Vips, så har polisen i princip all information de behöver – ja, men kom igen!

En sak som kan vara godkänt om det görs snyggt är ”associationsleken” där hjälten löser mysteriet på grund av vad någon annan säger i ett helt annat sammanhang som hjälten sedan inte kan släppa för det är ju någon detalj i det nyss sagda som far runt i bakhuvudet… Och där! Där är lösningen! Som sagt: godkänt om det bara är en gång i en bok och dessutom görs snyggt och trovärdigt, men det ligger ofta i gråzonen…

Jag, överkritisk? Kan jag väl aldrig tänka mig… 🙂