Åsa Schwarz belägrar Deckarhuset: Åsa Schwarz är en thrillerförfattare som blandar in mytiska inslag i sina böcker. Hennes två senaste böcker – Nefilim och En död ängel handlar om miljöaktivisten Nova Barakel. Åsa arbetar även som IT-säkerhetskonsult.

Researchen bakom En död ängel

En kall januarikväll tog jag taxi ut till Arlanda. Jag reste lätt. I ryggsäcken hade jag en iPhone, dator och kamera. I väskan låg några få ombyten. Allt skulle enkelt kunna bäras i kilometer över ruinlandskap och längs bergssluttningar. Jag hoppades finna intressanta miljöer och spännande fakta till min kommande bok. Jag fick allt det men också så mycket mer med mig hem. Saker jag aldrig anat.

Jag sov bara några få timmar den natten och vaknade upp i hjärtat av Jerevan på ett hotell för utländska turister. Utanför fanns en uråldrig stad ärrad av Sovjetunionens byggnader och förfall. Men känslan från svunna sekler fanns kvar. Min guide väntade i foajén. Det tog ett tag för henne att förstå mig och mina frågor. Finns det berättelser om änglar? Spår av Noas ark? Nej, jag vill inte se den där byggnaden hur känd den än är.

Hon lyckades aldrig riktigt inse att jag vill se Armenien ur Novas ögon. Men vi lyckades ändå hitta allt jag behövde. I världens äldsta kyrka fann vi biten från Noas ark som Jacob av Nisibis fört dit. Då fick jag också reda på att en andra bit försvunnit under en jordbävning på 1800-talet. Klostret som bar Jacobs namn hade rasat ned i en spricka på Ararats sluttning och biten med den. Jacob hade lämnat den där när han var på väg ned efter att ha funnit Noas ark.

När jag och guiden skildes vid gränsen till Georgien fick jag hennes mormors fantastiska hemlagade aprikosmarmelad och hon rejält med dricks. Resan genom Georgien var som att se ett krigsreportage på tv-nyheterna. Ruiner av fabriker, krigsmonument och gamla kyrkor. Dagen avslutades med vin och omtanke i Marina Agoshashvilis varma kök. Vi såg tillsammans på kartor och sökte efter spår av St Jacobs kloster. När jag steg upp tidigt morgonen därpå hade Marina redan bakat lavasher som reskost. Idag skulle jag passera gränsen till Turkiet.

Vid flera tillfällen hade jag fått frågan om jag var rädd för att bli bestulen under resan. Nej, svarade jag alltid. Oavsett land var lokalbefolkningen varma, gästfria och nyfikna människor. Min oro låg någon helt annanstans. Jag var rädd för att min avancerade kamerautrustning och dator skulle sticka i ögonen på de beväpnade gränsvakterna. Skulle de tro att jag var en journalist som skulle ge oliktänkande en röst? Skulle de hitta fotografierna av de ryska gränsposteringarna eller de turkiska vägspärrarna? Nej, det var inte folket som skrämde mig utan den osunda blandningen av polis och militär i länder som saknar ett fungerande rättsväsende. Så länge kritik av samhället är ett skäl till fängelse så är alla rättslösa. Även du och jag.

Jag packade mina väskor noga och tog kopior på fotografer och anteckningar. Chauffören körde mig genom en snöstorm på sommardäck och gammal väg. En lada och höga stängsel var det enda som markerade gränsövergången. I tullen fick jag höra att jag var den första med svenskt pass som kommit in i landet den vägen. Jag fick vänta i två timmar innan jag slutligen kom över gränsen. Där mötte jag en liten man med stor musch.

Min turkiske guide var välutbildad men bakbunden av landets propaganda och förbud mot regimkritik. Dialogen blev ibland absurd men fick mig att inse hur rotat överhöghetens modifierade sanningar var i hela samhället.

En gång blev jag riktigt arg. Arken som Greenpeace rest på Ararats sluttning var nedflyttad från berget för att restaureras. Mycket lämpligt var den placerad bredvid monumentet över armeniernas massmord på turkarna. Jag trodde jag hörde fel först men den officiella sanningen i Turkiet var att armenierna mördat 250 000 turkar. Detta manifesterades i ett museum fyllt med bilder på lik och laddade med värde ord om armenierna.

Mitt i all osaklighet fanns en pamflett där turkiska forskade intygade att allt var sant. Jag är helt säker på att dödsfall skett på båda sidor men att helt förneka förintelsen av hundratusentals armenier och själv göra sig till offer var lite väl magstarkt. Jag gick runt och fräste medan jag läste och fotograferade. Jag är fortfarande arg ett år senare.

Det var inte lätt att hitta den lilla byn Yenidogan, högt upp på Ararats sluttning men tillslut kom vi fram. Guiden hade ringt ett antal samtal för att försäkra sig om att den inte låg innanför det militära området som täcker Ararats topp. En rad nyfikna barn mötte upp bilen när den stannade och bjöd in oss i deras enkla hus. En febril aktivitet uppstod och inom några minuter stod äppelte, nötter och godis framför oss. Vår guide översatte frågorna vi hade om ruiner och gamla kloster. Barnens mamma pekade och svarade: ”Söder ut längs sluttningen ligger gamla bosättningar.”

Efter teet gick vi dit.

Bilder från Åsas resa: