Diktonius beskriver själv boken mer som ett ”språkligt och dramaturgiskt experiment” än en klassisk deckare.  Det är svårt att argumentera emot. Boken liknar inget annat jag tidigare läst, på både gott och ont.

Handlingen innehåller både ett par mord, en efterföljande polisutredning och en huvudperson som är kriminalassistent. Visst låter det som grunden för en traditionell svensk deckare?

Men då kanske jag ska tillägga att det trots både mord och mordutredning knappt finns en tillstymmelse till en ”mordgåta”. Huvudpersonen som visserligen är kriminalassisten är även homosexuell och fokus ligger mer på hans ofrivilliga komma ut process än på hans polisarbete. Sedan kanske jag även ska nämna att hela boken är skriven i presens!

Nu liknar den inte en traditionell deckare längre…

Boken innehåller en hel del sex och sexscener. Själv är jag av den uppfattningen att det inte går att skriva en bra sexscen. Jag tycker att sex i skriftlig form antingen blir vulgärt, fnissframkallande, töntigt eller kliniskt… och vill det sig riktigt illa alla fyra på samma gång ;). I Lidelser blir sexet dock mest fnissframkallande.

Något som jag däremot gillar är Diktonius skildring av ett mångårigt förhållande (Ingemar och Saga) som börjar falla sönder. Det kändes så extremt odramatiskt… och äkta.

Jag skulle vilja jämföra Lidelser med den syltade ingefäran man brukar få som tillbehör när man beställer sushi. Ingefärans uppgift är att rensa paletten mellan sushibitarna och det är precis vad jag tycker Lidelser gör i deckargenren; den rensar paletten. Som renodlad deckare tycker jag inte Lidelser är särskilt bra, men om man ser den som ett experiment ämnat att pigga upp (i en genre som annars brukar vara väldigt homogen) är den ganska kul.

Jag skulle dock ha önskat att den vore kortare, då mordgåtan inte tar särskilt stor plats känns 286 sidor som väldigt mycket.

.

Boken är ett recensionsexemplar