Erik Ivar Holola är en pseudonym. Bilden ovan är fingerad.

Så hur kommer det sig att du skriver under en pseudonym?

Det är inte lämpligt att skriva under eget namn eftersom det skulle kunna skada det lilla anseende jag trots allt lyckats bygga upp under min gråtrista offentliga yrkeskarriär. Jag säger som Demokritos: Oj oj oj! Inte så att jag skäms över Hololand, men innehållet skulle kunna överskugga det jag vill säga som mig själv.

Finns det någon ledtråd till vem du i själva verket är i namnet Erik Ivar Holola?

Ja, men ni vet hur det är, bara för att man är en Sivert, behöver man inte heta Olof Andersson också.

Hur skulle du själv beskriva novellsamlingen Hololand?

Samlingen spretar åt många olika håll och det medvetet. Varför göra samma sak om och om igen? Novellerna är skrivna under en tjugoårsperiod och jag ville aldrig upprepa mig. Jag skriver ju inte bara för er läsare, jag har ju alltid haft mig själv att tänka på också. Och att köra samma rejs flera gånger blir ju förbannat trist och tråkigt, ungefär som att sitta och genomlida ”Beck 97: Ostmannen” eller ”Johan Falk virkar småkakor”.

Är Hololand, i ditt tycke, endast en samling av noveller, eller blir den något större än dess beståndsdelar?

Endast och endast? Det känns förringande. En novellsamling med berättelser som spretar åt sjuttioelva håll är lika mycket värd som en färdigpaketerad romanhistoria. Delarna kan i det här fallet mycket väl vara viktigare än helheten, men läser man historierna samlade uppenbarar sig förhoppningsvis ytterligare en dimension. Som en hemlig blåritning som retfullt virvlar förbi i mörkret framför den halvblinde.

Till sist, till vem skulle du vilja ge Hololand i julklapp?

Svenska Akademiens ledamöter ska naturligtvis ha åtminstone ett exemplar var, kanske till och med två, eller varför inte tre: ett på finhyllan, ett till kärleksgrottan, ett att torka sig i röven med.