Av någon anledning så föredrar jag tydligen kvinnliga deckarförfattare framför manliga. Det är inte ett medvetet val utan det har bara blivit så. Det är böckerna av deckardrottningarna jag verkligen ser fram emot och Anne Holt tillhör den kategorin. Jag minns inte när jag läste min första Anne Holt-bok men det var en bok i serien om polisen Hanne. Senare så fastnade jag för hennes andra bokserie om kriminalpsykolgen Inger Johanne Vik. Jag vet inte exakt varför jag gillar henne, kanske för att hon är aningens neurotisk. Hursomhelst så blev jag väldigt glad när jag såg att Död i skugga kom ut.
Handling
Död i skugga utspelar sig i periferin av terrordådet på Utøya vilket ger hela boken en väldigt tung stämning. Det går inte ens att tänka sig hur det måste ha varit för polisen, ja för hela allmänheten under de fruktansvärda dygnen. Det är en skräck bortom all fattningsförmåga.
Fredagen den 22 juli 2011 dör åttaårige Jon i sitt hem, i ett av huvudstadens rikaste områden, i en nästan ofattbar tragisk olycka. Inger Johanne anländer nästan minuter efter och bevittnar sin gamla skolkamrat, Jons mamma, med sin döde son i armarna. Samtidigt exploderar bomben i regeringskvarteren i Oslo.
Allt tyder på att det var en olycka men den unge polisen Henrik är mer skeptisk. Med sina envetna, och aningens klumpiga, sätt så lyckas han övertyga Inger Johanne att tillsammans med honom titta lite närmare på fallet.
Mina egna tankar
Oj, vart ska jag börja? Det här var en bok jag läste ut bara på ett par dagar för jag ville verkligen veta vad som skulle hända härnäst. Anne Holt håller läsaren i ett stadigt grepp fram till sista sidan där… ja, det får ni faktiskt läsa själv för jag vill inte förstöra för er. Men som jag nämnde tidigare så ger terrorhändelserna en sorts tyngd som är väldigt påtaglig. Dessutom så är själva kärnan, ett barn som dör under märkliga omständigheter, alltid ett ämne som berör mycket.
Det är svårt när fiktion blandas med verklighet, speciellt när det handlar om ett sådant laddat ämne. Det känns ju lite som händelserna i regeringskvarteren och på Utøya hände igår men jag tycker att Anne Holt behandlar ämnet med en väldig värdighet. Det känns inte sensationslystet utan det är egentligen väldigt nedtonat – terroristens namn nämns inte ens, till exempel – utan det fångar snarare den sorg, mörker och den uppgivenhet som de tragiska händelserna födde.