A Puzzle in a Pear Tree

Parnell Halls fjärde roman, A Puzzle in a Pear Tree, är riktigt bra. Trots viss tveksamhet emellanåt. Ok, jag erkänner, jag är korsordsfreak själv, så en roman som cirklar runt akrostikon är tilltalande i sig. Akrostikon är, för den som inte riktigt kan placera det, en avancerad sorts ordlek där man skriver en ramsa eller dikt där exempelvis andra bokstaven i vart tredje ord i varannan rad ger ett ord som är en ledtråd till lösningen på gåtan som finns gömd i ramsan/dikten. Krångligt? Nejdå, men gräsligt klurigt kan det vara!

Boken handlar om Cora Felton, en Miss Marple-tant, som samlar mördarens ramsor och löser mysteriet genom att hitta svaret som han gett i dem, men som ingen annan ser. Cora betraktas i sin hemtrakt som Rebuskvinnan. The Puzzle Lady. Coras liv är fyllt av korsord, gåtor och… ex-makar.

Det är juletid och Cora har i denna roman dragits in i ett fall om en julpjäs och den galne sadistiske rektorn Rupert Winston som pinar och förnedrar sina gymnasieelever/skådespelare in absurdum. Inte ens när “Jungfru Maria” mördas eller när sedan ytterligare ett mordförsök görs, på huvudrollsinnehavarinnan i pjäsen, stoppas repetitionerna. Rupert anser att “the show must go on” i alla lägen. Möjligen är karaktären Rupert en aning endimensionell och klichéartad men det är han inte ensam om. Jonathon Doddsworth, en polis på besök från Scotland Yard fullkomligt pepprar dialogen med ännu fler klichéer.

Vad är det som händer här? Prackas jag på detta med vilje av författaren? Har Hall skrivit en parodi på hela den brittiska deckargenren?  Det verkar inte bättre!

Det är iallafall trevlig läsning, kapitlen är korta och lättlästa och passar fint som t ex pendlarläsning. Du hinner ett kapitel klart på 4 hållplatser.

Halls plott innehåller fler vändningar än min halsduksstickning. Ledtrådar och dellösningar serveras mer eller mindre väl dolda i storyn med jämna mellanrum, och avslutas i bästa brittiska “Poirotstil” med en monolog där allt förklaras och faller på plats inför alla närmast sörjande.

Som sagt – trevlig läsning, och jag kan allt tänka mig en till.

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.