Det här är Anders de la Mottes fjärde spänningsroman och början på en ny serie.
Hans tre tidigare böcker består av den hyllade Geim-trilogin (Geim, Buzz och Bubble) som flera av oss här på Deckarhuset älskade!
Så har han lyckats igen? Ja!
Memorandom påminner i vissa delar om Geim-trilogin: De är skriva på ett sätt som driver upp tempot till max. De har extremt snygga omslag. De är väldigt lättlästa. De innehåller båda många små fina genomarbetade detaljer, för att ge ett exempel från MemoRandom så har den sitt titelkort ett tjugotal sidor in i boken, vilket ger en känsla av tv-serier och ”popkultur”. Denna typ av detaljer är inte banbrytande i sig självt, men när de läggs samman förhöjer de storyn ytterligare några nivåer.
Både Geim-trilogin och MemoRandom bygger dessutom på riktiga B-films historier (Geim: Spel IRL via mobiltelefoner. MemoRandom: Minnesförlust.)
Det kan ju låta som något väldigt negativt och i vanliga fall ÄR det negativt. Men de brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. Det samma gäller gränsen mellan bra och dålig handling. Anders de la Mottes briljans består i att han genom sin snygga skriv/berättar-teknik lyckas balansera handlingen mitt på den där tunna gränsen. Och det visar sig att själva balansgången är härligt kittlande!
Med MemoRandom fastställer Anders de la Motte sin plats bland de absolut främsta författarna i genren.
Handlingen
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?
Tidigare om Anders de la Motte på Deckarhuset: