Det verkar onekligen som om Liza Marklund har blivit 2009 års Carola…eller? Det vill säga en ”drottning” som nu ska halshuggas till varje pris. Är jag den enda som tycker hela den här soppan har blåsts upp i alldeles för stora proportioner?
Läste den här artikeln på DN.se där en förlagschef och en förläggare kommenterar var de tycker gränsen går för att få kalla en bok ” en sann historia”. Intressant, men den för knappast debatten vidare.
Pirat Förlaget har tidigare sagt att det hade varit bättre om de hade använt sig av formuleringen ”baserad på en sann historia”. Själv tycker jag ingen av formuleringarna är bra. Istället skulle det enligt mig ha stått ”Mias sanning” eller ”Mias version av historien”. Svårt att hävda att en bok är ”sann” när en av parterna i konflikten boken handlar om får hälften av bokens intäkter (om jag nu inte misstolkat Liza Marklunds inlägg på Newsmill).
Gömdagate handlar dock inte om sanningen. Vad som är sant eller falskt är alltid en bedömningsfråga.
Gömdagate verkar istället handla om att krossa Marklund (helst hela Pirat förlaget)…
…undrar om Marklund klarar av att komma tillbaka till toppen efter allt det här? Vi får väl vänta till dess att hon kommer ut med en ny deckare för att få svaret… Eller så kan hon alltid skriva ”Sanningen om Mia, sanningen om Gömda – historien som är baserad på en sann historia som är en sann historia som är en sann historia.” Liza verkar ju redan nu ha hittat lite osanningar i Monica Antonssons bok.
Den som lever får se.