Ny trilogi av Anders de la Motte

Jag gillade verkligen Anders trilogi med Geim, Buzz och Bubble. Den var nyskapande, spännande, hade intressanta karaktärer och ett rappt språk och tempo som fick sidorna att flyga förbi. Den nya trilogin (eller åtminstone den här första boken) är skriven delvis i en annan stil. Den är mycket mer hårdkokt och lite mer traditionell och placeras bäst in i gangsterthrillerfacket.

Handling

I korthet så går det ut på att en kille – David Sarac –  som arbetar som informatörshanterare för polisen, hamnar på sjukhus och delvis tappar minnet. Både polis och olika kriminella gäng är angelägna att ta reda på hur mycket han minns och framförallt, få reda på vem den mystiska infiltratören ”Janus” är.  Samtidigt anländer en f.d. gangster till Sverige för att begrava sin bror som dog i en misstänkt olycka. Han inleder en jakt på den/de som satte dit brodern. Vägar korsas, både poliser och gangsters ljuger kors och tvärs och alla misstänker alla.

Högt tempo och lovande karaktärer men…

Tempot är högt och vi kastas mellan olika skeenden och karaktärer. Det gillar jag.  Sarac är en lagom sympatisk och trovärdig karaktär. Mannen som är ute efter att hämnas sin bror är också  intressant även om hans ”tråd” börjar lovande men tyvärr fasas ut efterhand. Jag hoppas han kommer tillbaka i de andra böckerna.

…Vart tog kvinnorna vägen?

Något som jag verkligen gillade med Anders första trilogi var att den hade med både en manlig och en kvinnlig huvudkaraktär. Även om det var flest män så var det väldigt uppfriskande att det fanns flera kvinnor i  serie som inte är en vamp eller ljuvligt oskuldsfull. Därför blev jag lite besviken över MemoRandom. Det finns visserligen ett par kvinnor. Den ena kvinnan är en vamp… Den andra kvinnan var tack och lov inte ljus och oskuldsfull men hon kändes inte så bearbetad och var förutsägbar. Håller tummarna för att hon får utvecklas i nästa bok. Visst, det här är en mer hårdkokt serie och gangstervärlden domineras av män men i min  värld gör det att den här boken mest blir ”ännu en machothriller”.  Det är synd eftersom Anders i Geimtrilogin, bevisade att han är duktig på att få in kvinnor på ett naturligt sätt i en thrillerhandling. Nåja, det är ju två böcker kvar så vi får se hur det utvecklas.