Anna Janssons tionde bok i serien om Maria Wern är Frida Norrby medelpunkten.  Den gamla damen som gräver och hittar ett barns kvarlevor.  ”Du lilla, du lilla … vad gjorde de med dig?

Hon funderar på om det är hennes nu döde man, Helge, som tagit livet av barnet. Den gamla väninnan Signe antydde något om att det kunde vara Helges…

Folket i byn verkar se Frida som minst sagt förvirrad och själv känner hon sig mer och mer paranoid efter Helges död.

Frida ger sig varje natt ut för att gräva enligt de kartor hon funnit i bankfacket, som Helge placerat där men som hon inte vetat om förrän nu. Hon visste faktiskt inte att de ägde ett bankfack ens. Kartorna ska bevisa att Birka ligger på Gotland, och ingen annanstans.

Den paranoia Frida känner triggas av att någon mycket tydligt sökt igenom Helges skrivbordslådor och lämnat ytterdörren öppen efter sig.  Hon är säker på att kartor hon hittat kommer att skriva om Sveriges historia bara hon finner graven!

Så dör granntösen plötsligt. Och Fridas hus brinner ner till grunden. Allt blir en enda röra för Maria Wern som samtidigt bär på sitt eget privata ok. Per. Ska ha klara sig?

När sedan distriktssköterskan, Ingrid Bogren, försvinner blir det allvar. Sköterskan var den sista som såg Frida Norrby innan branden. Eller var det den unge Joakim?

Jag uppskattar verkligen ”Först när givaren är död”. Anna Jansson blir bättre och bättre. Språket är lättflytande och utan stötestenar för läsaren. Det som lyfter den är Frida. Jag vill bli en Frida när jag blir gammal. Med eller utan en Joakim! Det finns humoristiska vändningar blandade med spänning och lite historiska kullerbyttor. Bra jobbat Anna!