Jag älskar Lihammers två första böcker om kriminalkommissarie Carl Hell och polissystern Maria. Anne är fil. Dr i historisk arkeologi och har skapat en fantastisk deckarserie under ett svenskt 30-tal där nazismen lurar i skuggorna. Det är trovärdigt, skickligt med en obehaglig underton. Serien har likheter med St Matssons serie om 40-talet men språkligt och stämningsmässigt är  Lihammers serie snäppet bättre.

Nu har vi kommit till bok nr 3 i serien. Boken kickar igång med ett brutalt massmord inen överklassvilla. Spåren leder till en grupp män sammanbundna av en mardrömslik expedition på Arktis 20 år tidigare. Anna gräver djupt i männens psyke när hon skildrar gruppens dynamik från en övertro på sig själva (hitta den försvunna André-expeditionen och bli hjältar) till levande döda.

Det är spännande med Arktis-expeditionen men handlingen i nutid (1936) fångade mig inte alls på samma sätt som de två första böckerna. Det är som att författaren fastnat i expeditionen 1913 och därför slarvat med intrigen  i nutid fast det finns gott om karaktärer och skeenden att bygga på. Jag hade gärna läst mer om Carl, Maria, juden Meuler och hans fru Else. Det är bara att hoppas på att dessa karaktärer får mer utrymme i nästkommande bok.