Så blev den Tunna blå linjen den fjärde och sista delen i Christoffer Carlsson serie om Leo Junker. Leo har hållit sig drogfri ett tag även om han, som han själv säger. ”Någonting måste ersätta tabletterna, jag vet det, ett missbruk upphör inte så enkelt…” Livet fungerar men tomhetskänslan finns kvar. Så får han plötsligt ett meddelande från sin barndomsvän John Grim. Han som var hans bästa vän, och kanske alltid kommer att vara det, men som ändå gjort honom och hans älskade Sam så illa och som gick upp i rök året innan. Han vill att Leo ska gräva i ett fall som snart kommer hamna i arkiven. Frågan är varför? Känslan av att en baktanke lurar i mossen hindrar inte Leo från att ändå börja gräva…
Storymässigt är det här ett ”Cold Case” fall. En prostituerad kvinna med liknande bakgrund som Leo (faktum är att han har träffat kvinnan en gång i sin ungdom) mördades för fem år sedan. Ser man till serien som helhet så tycker jag nog att serien lätt hade kunnat avslutats i boken innan. Sen funderade jag ett varv till och insåg att Leo nog inte var klar mentalt i bok nr 3. Här får han ett avslut som kanske inte kan beskrivas som ett traditionellt lyckligt slut men som ändå blir ett trovärdigt avslut.
Ser man på serien i sin helhet är det en riktigt bra serie om utanförskap, hur miljö och uppväxt påverkar oss och hur komplicerat det kan vara med vänskapsband. Det är också en bra samhällsskildring. Livet och samhället kan naturligtvis ses ur många vinklar. Christoffer Carlsson är nog inte den som ligger och läser feel-good romaner eller själv-hjälps-böcker på kvällarna. I den här boken beskrivs flyktingvågen 2015 och paniken efter terrordåden i Paris. Obehagligt så klart men också obehagligt hur det i dag känns som vardag, efter att vi på något sätt vant oss vid terrordåd runt om kring oss.