Fruset ögonblick

Seja har gått igenom en skilsmässa långsamt och börjat anpassa sig till ensamheten i det lilla huset på landet. Det är en tidig decembermorgon och Seja väcks av den gamle mannen, hennes granne, Åke. Han ringer djupt chockad efter att ha hittat en sargad kropp vid bilverkstaden, och han ber henne hämta honom, när han ringt polisen. Seja beger sig dit, och något händer inom henne. Känner hon igen den döde? Varför gråter hon? Och den inre rösten som manar henne att sluta hans ögon, var kommer den ifrån?


Fruset ögonblick är Camilla Ceders debut som kriminalförfattare. Hon skriver på ett levande vis om ett Sverige utanför städerna, mitt ute på landet. Den vardagliga lunken där ett fåtal människors liv snos ihop och resulterar i ett dödsfall. Poliskommissarie Christian Tell kan inte för sitt liv begripa hur det hänger ihop och nystandet påbörjas.


Det är ett 500 sidors verk Ceder har kokat ihop här. Det är dock ingalunda någon seg och plågsamt utdragen ”never ending story”, även om man kunde misstänka det med tanke på ingredienserna; genre, debutant och tegelsten. Storyn håller, karaktärerna likaså. Bra jobbat, tycker jag!

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.