I den innersta kretsen

I den innersta kretsen är Viveca Stens andra kriminalroman om Sandhamn och inspektör Thomas Andreasson. Den är fristående från debutdeckaren, I de lugnaste vatten, som kom ut för två år sedan.

Handlingen utspelar sig med seglingstävlingen Gotland Runt som ram. Vise ordförande i KSSS i sin ståtliga Swan faller död ner vid rodret. Andreasson med kollegor ger sig i kast med att bena ut alla lögner och hemligheter, men innan de hunnit särskilt långt dör nästa styrelsemedlem. Precis som i debutromanen finns Nora, Thomas Andreassons barndomskamrat, med, och även denna gång har hon bekymmer. Detta hindrar henne inte från att hjälpa till i utredningens periferi.

Viveca Sten blandar på ett tilltalande sätt deckarintrigen med härliga beskrivningar av Sandhamn och livet där. Karaktärerna är lite väl stereotypa kan ja tycka, men så tänker jag att kanske just den sortens människor som det rör sig om faktiskt ÄR precis så lika varandra, stöpta i samma form, så att säga. Vad vet jag?

Boken skänkte mig några timmars trevlig underhållning och jag läser gärna fler Sandhamnshistorier!

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.