Hej Simona Ahrnstedt!

Du har ju tidigare varit involverad här på ”Husen” då du skrev om romance på Chick Lit-huset (innan det huset lades på is). Det är ju därför extra kul att du nu den 10/6 (boken är redan ute!) kommer ut med din första bok, Överenskommelser. Nu vill vi veta mer om hur din väg till att bli författare har sett ut…

Hur lång tid har det tagit sedan den dagen du först satte dig ned och skrev första ordet – fram till dess att du fick boken i din hand?

Jag började skriva januari 2007 och i april 2010 fick jag ett av de första exen från tryckeriet. Över tre år med andra ord. Under de tre åren skrev jag nog varje dag – även när jag var magsjuk, på julafton och på semestrar.

.

Hade du försökt dig på att skriva någon annan bok innan du skrev Överenskommelser?

Nej, ingen roman. Jag skrev erotiska noveller på 90-talet, krönikor och artiklar de senaste åren och tre kärleksnoveller för Allers 2009. Länge hade jag en tanke om att jag ville skriva men det var först när tanken på att skriva en kärleksroman – min älsklingsgenre – som allt föll på plats.

.

Hur bar du dig åt för att få ett bokförlag ”på kroken”? Krävdes det många försök?

Ja, jag har blivit refuserad av många förlag. Jag la ner mycket möda på mitt följebrev och jag lusläste alla råd om hur man ska skriva. Sedan frångick jag flera av dem… I brevet beskrev jag varför jag trodde att den svenska bokmarknaden var redo för den typen av bok jag skrivit – i genren Romance som är en av de största litterära genrer i USA och den övriga engelskspråkiga världen. Jag använde konkreta exempel, siffror och kryddade med humor och lite självdistans. Långt senare fick jag veta att följebrevet var det som gjorde att mitt manus valdes ut till läsning överhuvudtaget.

Jag bad även om att få komma upp och lämna mitt manus personligen. Jag bemödade mig om att vara trevlig, jag tackade alltid, även när jag blev refuserad. Man vet aldrig när man stöter ihop igen. Social kompetens och vanligt hyfs är långt viktigare än man tror i en bransch som handlar så mycket om känslor, intuition och samarbete. Man kan vara trevlig utan att vara utslätad!

.

…du bloggade ju en del innan du själv fick ett bokkontrakt, tror du att det hjälpte?

Nej, inte mitt bloggande. Däremot fick jag massor av kontakter och vänner genom att dels blogga själv, dels hänga på andras bloggar. Jag frågade en redaktör en gång om de ofta var ute och kollade på folks bloggar och hon sa nej, att det hade de inte tid till. Men att finnas ute på nätet blir allt viktigare, tror jag. Det är ett utmärkt sätt att hålla koll på branschen och träffa folk med samma intressen.

.

…har du något konkret tips till andra blivande författare som kämpar med att hitta ett bokförlag?

Ja.

Lägg ned tid på följebrevet. Det kan inte nog betonas hur viktigt detta är. Det ligger travar, meter efter meter, med gröna vadderade kuvert på förlagen, det väljer in manus på mejl – utan ett vettigt följebrev minskar risken att en redaktör ens tittar på ditt manus dramatiskt.

Och sedan måste början av ditt manus vara fångande. Lägg allt krut och sedan ännu mer på den första sidan, det första kapitlet. Om du inte har fångat läsaren med dina första tusen ord är det sannolikt att du förlorat honom eller henne för gott. Konkurrensen är hård – bara på de senaste åren har den hårdnat, tror jag. Förlagen rapporterar en allt högre kvalitet på inkomna manus.

Köp hjälp utifrån, ta hjälp av professionell lektör, coach eller gå en kurs. Det är kul och utvecklande.

Sista rådet, som jag lånar från Hans-Olov Öberg, Kalla Kulor förlag; om du brinner för något annat – gör det istället. (Som Unni Drougge säger i sin blogg: är det meningen att du ska bli författare, då kan du inte låta bli det, det är som att kämpa emot ett diarréanfall.)

.

Har du funderat något över huruvida du skulle skriva under ett pennamn eller under ditt riktiga namn?

I början, med tanke på att jag är psykolog och jag var fundersam över hur det skulle påverka mitt jobb med klienter. Men sedan valde jag att stå för min text – det är viktigare för mig på ett djupare plan. Min bok är en underhållningsbok, skriven ur lust och med syfte att underhålla. Men jag står för den och jag står för att jag tycker att litteratur är viktig först när den väcker känslor hos den som läser. Jag blir helt rabiat över indelningen i olika typer av litteratur där en del mer eller mindre uttryckligt anses bättre och finare. Att värdera andras upplevelse av en text är för mig oerhört snobbigt.

.

Har du ett favoritställe att skriva på?

Min bok blev till i mitt kök. Familjen vande sig vid att se mig där. Nu har jag ett hörn i vardagsrummet. Jag sitter ofta på café – gärna ett lite gammaldags som Ritorno eller Vetekatten. När jag åker pendeltåg till jobbet sitter jag där och skriver. Jag har min lilla bärbara med mig överallt.

.

Tillsist… kan du inte återberätta kommentaren/blurben din man skrev om din bok 🙂

Ja, till saken hör att jag hade många (eller ja, i alla fall en 5-6st) läsare innan jag blev antagen. De var snälla och gav mig fina citat jag kunde använda när jag ”marknadsförde” mig. Jag gjorde nämligen en liten folder som jag skickade med mitt manus. Jag fick så många fina och snälla omdömen att jag till slut tyckte att det blev lite väl gulligt och jag ville inte verka helt distans- och humorlös. Så jag la till en sak som min man sagt. Det citatet fick tydligen männen på marknadsavdelningen på Damm på fall. Och det blev det citatet som ”alla” kom ihåg:

”Inga mord, bara kärlek och romantik – jag trodde jag skulle somna.”

Petter Ahrnstedt, make