Tio små negerpojkar från 1939 av Agatha Christie

(eller Och så var de bara en… som Bonniers beslutade 2007 att boken skulle döpas om till!)

Tio personer inbjuds till en liten ö utanför Englands sydkust. De känner inte varandra och ingen av dem känner Mr Owen, som bjudit in dem. Herr och fru Rogers, ett äldre äkta par möter dem och berättar att Mr Owen kommer dag därpå först.De tio gästerna slår sig till ro, och äter en god middag och  bekantar sig med tio små porslinsfigurer föreställande små pojkar. Efter huvudrätten sätter Mr Rogers på en skiva enligt Mr Owens önskemål. Skivan som alla tror ska innehålla musik, är istället en inspelning med mordanklagelser riktade mot de tio gästerna. Hushållerskan, Mrs Rogers, tuppar av och hjälps till sitt rum. En av de yngre männen sveper ett glas whiskey och faller död ner – någon hällt gift i glaset.

Det visar sig morgonen därpå att Mrs Rogers är död. Förgiftad. Det enda sättet att ta sig från ön är med båt, men mannan som körde dem ut är inte kvar. De återstående gästerna sitter fast på ön mot sin vilja.Ytterligare ett mord sker, slutsatsen att en av dem är mördaren ligger inte långt borta. Alla misstänker alla. De är fast på ön medan alltfler mord och mordförsök sker. Ingen vågar lita på någon annan men ingen vågar vara ensam heller…

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.