En kväll hemma hos författaren Jean Bolinder

Kriminalförfattaren Jean Bolinder, 73 år, är författare av såväl kriminalromaner, romaner och noveller och ättling till grundaren av Sveriges första stora industri, Bolinders Mekaniska Verkstad.

Jean föddes på Laggarps säteri i Östergötland, och studerade vid Uppsala universitet varefter han flyttade till Skåne där han var lektor vid Polhemsgymnasiet i många år. 1967 debuterade Jean med kriminalromanen Skulle jag sörja då, och snart kommer skälmromanen ”Poliser i Hultvik”.

Ditt liv innehåller så mycket mer än litteratur, berätta lite om hur du inspirerades att börja skriva.

Det var inga måttliga anspråk, det.  Men, det var väl så att för ett barn som lärt sig att inte ljuga, och som alltid var tvungen att vara försiktigt så var det ett sätt att kanalisera energin, och ett sätt att få fram bekännelser utan mamma begrep att det var just bekännelser. En dag minns jag speciellt, min första historia, faktiskt. Jag hade smitit upp på logen där jag inte fick vara eftersom det var farligt. Där låg jag och spionerade på min mamma och min sjukt feta, rika faster Nelly, som tog sig fram på den hala vintervägen. De halkade och for, hit och dit, och jag skrev en liten historia om detta. Min mamma tyckte den var så bra och så rolig men hon märkte aldrig att jag samtidigt bekänt att jag varit olovandes på logen!  Sedan dess har jag bekänt de mest ohyggliga saker i mina hundra böcker, men om du letar efter dem kommer du inte att veta vad som är själva bekännelsen!

Hur många av dina alster skulle du säga är kriminalromaner?

Det är allt ett trettiotal det. Men när ”etablissemanget” aldrig begrep vad kvalitet inom genren var, utan ideligen envisades med att endast uppmärksamma riktigt dåliga alster slutade jag skriva kriminalromaner. Nu skriver jag romaner och noveller bara.

Bland läsarna står genren kriminallitteratur högt, men inte hos det jag tolkar som vad du kallar ”etablissemanget”, hur ser du på det?

Det som läsarna, som är intelligenta, förstår men som ”etablissemanget” missar hela tiden är vad som är själva poängen med en historia. En lektör missade till och med att upptäcka min problemlösare i en av böckerna! Jag hade skapat Sveriges första deckarantihjälte som var ganska oansenlig och lite dum, så hans fru var den som hela tiden knäckte problemen. Men han missade det som sagt och efterlyste en detektiv nästa gång! Så jävla korkat!

Vi hade ett tag någonting vi kallade Skånska Deckarsällskapet, och hade som uppgift att förena kulturellt skrivande och vi delade ut någon som vi kallade Mårtenspriset. Det priset utdelades till Årets svenska deckare med litterär kvalitet.

Idag kommer många av författarna ur helt andra yrkesgrupper. De är advokater, justitieministrar och ekonomer. Hur påverkar det litteraturen?

Det är mycket viktigt med riktiga kunskaper ur livet. Det är till och med nödvändigt. Vi kan helt enkelt inte ha heliga allvetande yrkesförfattare som tappar kontakten med livet som läsarna lever. Ska de få sitta och predika sina gissade sanningar från sina elfenbenstorn? Nej, som jag ser det ska författaren vara en underdog, och berätta hur verkligheten ser ut från deras fönster!

Du använder order kriminalmoralitet om några av dina böcker – förklara vad du menar!

Kriminalromanen är en moralpredikan. Det du predikar i din skrift är moral. Kriminalmoral.

Vad är som du ser det, det viktigaste för en riktigt bra kriminalroman?

Moralen förstås! Vad annars? Kriminalromanen är ett sätt att på ett lättsamt sätt visa på vad som är rätt och vad som är fel. Det är inte alltid solklart. Det är inte alltid han som inte stjäl päron som klarar sig bäst i slutet…

Hur ser du på utvecklingen när det gäller barn och ungdomars läsande?

Det är inget fel på barnen och ungdomarna! Vi har tråkiga dåliga lärare och ointresserade föräldrar som inte uppmuntrar sina ungar att bejaka kreativiteten och fantasin! Och att tvinga dem att läsa något som vi anser vara god litteratur dödar dem! När serietidningarna kom på sin tid sa de vuxna att det skulle döda böckerna och läsandet av god litteratur. Gjorde de det? Nej! Litteraturen och läsandet överlevde sida vid sida med seriemagasinen. Nej, låt ungarna vara, låt dem utvecklas med sin tid, tvinga dem inte mot det som var idealet på 1800talet.

Vad läser du själv just nu?

Alla  möjliga konstböcker, bland annat en bok om Åke Göransson.

När blev du senast riktigt besviken på en bok, och varför?

På Herman Lindqvists skildring om Fersenska morden. Det håller inte när det gäller fakta.

På Deckarhuset jobbar vi gärna med stafettänket – vem skulle du förslå att vi pratade med och vilken fråga är viktig eller kul att ta upp?

Då tänker jag genast på Elisabeth Pettersen! Hon är riktigt intressant, hon!