Somliga linor brister…

Den här deckaren såg jag fram emot att läsa. Jag ”sparade” den till när jag skulle ha några dagar i ensamhet utan barn och hundar och sånt som annars bryter av lässtunderna. Jag hade stora förväntningar, kan man säga. Historien är aktuell, och intressant. Men jösses vad mycket forensisk fakta och polisrutiner som slunkit med! Historien drivs så vansinnigt sakta framåt att jag nästan somnar. Det är synd, för jag tror faktiskt att Varg Gyllander egentligen är en duktig berättare. Han har bara drunknat i fakta. Jag gissar att författaren känner miljön väl, och vill visa det. Det hade varit bättre för historien om han skrivit så enkelt som möjligt, och inte trasslat in sig i tape och påsar och pincetter på var och varannan sida. Det kanske intresserar många, vad vet jag, men jag vill veta hur det ska sluta, inte behöva följa med ner i varenda bevispåse. Så, väldigtgärna en uppföljare, men med raskare tempo och mindre petimeterinformation, Varg!

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.