Jag gav mig i somras på att läsa alla fem böckerna om Johan Axberg och Erik Jensen av Jonas Moström.
.
Deckarmaraton
En efter en betade jag av dem, som en slags deckarmaraton, och det gick undan ska jag säga. Jag hade inte tid att läsa annat, jag som alltid har tre fyra böcker av blandade genrer på gång samtidigt.
.
Debuten
Debutromanen, Dödens pendel, var spännande utan alltför trasslig intrig och den gav mersmak. Vad jag fastnade för? Tja, de flesta debutalsterna är det lite si och så med dialogerna, t ex. Jonas Moström har inga problem med att få samtalen att faktiskt låta äkta. Tjuvlyssnar han mycket, undrar jag? Likaså beskrivs såväl polis- som sjukhusmiljöerna på ett rakt och enkelt sätt. Författaren krånglar inte till varken story, miljöer eller karaktärer mer än nödvändigt. Det är vad jag gillar. Enkelheten.
.
Uppföljarna
Uppföljarna håller samma kvalitet, utan att bli upprepningar. Erik och Johan är problemlösarna, en polis och en läkare. De växer i rollerna, och de växer som karaktärer. Romanerna har en lagom mängd trassligheter på jobbet för en av herrarna, en obetänksam one night stand med en kollega och arbetssituationen blir ansträngd och en otrohetssituation i äktenskapet för den andre.
Fem romaner av hög kvalitet, helt enkelt. Jag väljer bort att recensera de fem romanerna var för sig, de bör läsas och upplevas utan att historierna i varje bok är kända. Det är Moström värd!
.
___
Läs även: