Intervju med Maria Ernestam

Maria Ernestam debuterade med boken ”Caipirinha med Döden”, en makaber historia precis som uppföljarna Busters Öron och Kleopatras Kam. Maria skriver inte precis deckare, det är mer fråga om psykologiska romaner, en sorts egen form av thrillers …

Här har vi en författare som med bisarr humor och vasst språk får alla galenskaperna att låta vettiga och rimliga…

Hej Maria, välkommen till Deckarhuset! Hur ser din väg till yrke författare ut?

Jag läste en udda blandning av engelska, matematik och statskunskap innan jag blev journalist. På fritiden höll jag på med dans, sång och teater. Efter en tid i USA flyttade jag till Tyskland och arbetade som utrikeskorrespondent för Veckans affärer m fl. Väl tillbaka i Sverige fortsatte jag att bevaka Tyskland tills jag såg en Woody Allen-film och blev inspirerad av en sekvens om Döden. Jag satte mig ned och började skriva om ett sådant möte, vilket resulterade i debutboken ”Caipirinha med Döden”. Sedan har idéerna fortsatt att komma.

Din familj – är de involverade i ditt skrivande på något sätt?

Min man är tysk, så det är ofrånkomligt att saker som händer i Tyskland flyter in i böckerna. Min man brukar också läsa början på ett nytt manus för att jag ska få en första reaktion. Mina barn, en pojke på femton och en flicka på tretton, har läst några av mina böcker och inspireras nog när de skriver sina uppsatser, även om de inte säger det till mig.

Läs mer…

Detta inlägg är publicerat under Intervjuer av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.