Men den här gången rör det mitt eget! Nog för att det är skönt att vara bloggskribent, prestationskraven är bra mycket lägre än på någon som skriver professionellt, men häromdagen råkade jag läsa igenom några gamla recensioner och hittade en hel del lustiga meningar. Jag tror faktiskt att jag egentligen var bättre på att skriva för några år sedan. För att vara helt ärlig tror jag att jag var bättre på att skriva innan jag började på juristlinjen, helt enkelt!

Erica och jag är med i ett projekt på lagen.nu där vi kommenterar lagar så andra än jurister ska förstå vad lagen egentligen säger. Det är jättesvårt! Man skriver om juridik så helt naturligt halkar man in i ”juridiskan” med sina således, dock, dessa, notera och jag vet inte allt och så får man ta sig själv i örat och börja om (inte för att icke-jurister inte förstår orden, det gör de så klart. Men jag inser ju själv att det låter rätt ”invecklat och byråkratiskt” eller ”ålderdomligt och förlegat” som Word säger åt mig i varannan mening ibland när jag skriver).

Å andra sidan är vi tre tjejkompisar som skickar en bra massa mail (”trådar” kallar vi verbet av någon anledning) till varandra under dagarna (det blir gärna så när man sitter på varsitt håll och pluggar) och där är istället vårt språk så ledigt att man ibland undrar om vi ens har grundskoleutbildning..

(”Mmmmmm… Nej, nu måste jag börjar juridika och inte dagdrömma!”

”va tyst d blev på tråden… vad ni är juridiska… jag är så trött o uttråkad, vill heeeeeeeeem”

”hahahahaha, just var det en man som sa ”Fridens” när han gick – helt seriöst! Inte en ung Söderkille som ville vara lite laj, alltså! Jaja, Fridens liljor på er tjejer!”)

Därför blir det nog en lustig blandning när jag bloggar ibland: Jag vill ju inte vara lika formell som när jag skriver om juridik, men jag vill inte vara riktigt lika avslappnad som när jag trådar heller. Därför blir meningarna ibland en blandning av mitt väldigt formella jag, mitt vanliga jag och mitt oseriösa jag och stilen är minst sagt – förvirrande!  😉