Kan man tänka sig. Det knackar på dörren och jag ropar kom in. Ingen kommer in. Va f….n!
På landet knackar ingen…
Sist någon knackade på vår dörr och faktiskt stod kvar och väntade på att någon skulle öppna kan jag minsann inte ens komma ihåg. Så GÖR man helt enkelt inte på landet.
Bara detta faktum borde fått mig att reagera. Min hjärna som borde signalerat att ”det är nog ingen du känner, kanske borde du slänga på dig ett par byxor innan du öppnar ” strejkade.
Välklädd eller inte?
Inte bra. Inte nog med att jag struttade iväg och öppnade utan att vara respektabelt klädd, nej
dessutom glömde jag helt bort att jag …
Lugn i stormen…
Med ena armbågen trycker jag ner handtaget och knuffar upp dörren med höften. Man får ta i eftersom det är en 200 år gammal dörr vi pratar om och den har satt sig åtskilliga gånger. Jag tar i för hårt och rasar två steg ut på gården av bara farten. Viftande frenetiskt för att inte tappa balansen får jag syn på den stackars karlen som nu tagit flera steg baklänges för att undvika mig. Karlen är kritvit i ansiktet och stirrar med helt galna ögon på mig.
Artighet vara längst…
Jag ber om ursäkt för min bristande klädsel och den studsbollshärmande lilla terriern Kajsa som vi inte lyckats lära veta hut. Två raska steg fram mot mannen och så slänger jag fram högerkardan för att hälsa artigt. Mannen vänder och rusar mot sin bil som står med motorn igång på vår gårdsplan. DÅ inser jag mitt misstag.
Lantlollans sysslor…
Det där jag precis höll på med när stackarn knackade, ni vet…Det var alltså så att jag var i full färd med att stycka en halv gris som grannen varit vänlig nog att lämpa av hos oss några timmar tidigare. Blodig till armbågarna och med stora köttkniven i handen, iklädd t-shirt och ett förkläde med köttslamsor dinglande …
Måtte länsman ha annat för sig, annars ligger jag nog pyrt till, är jag rädd! Mördarhus eller inte!