Personliga problem står i fokus.

En varm sommardag i Derbyshire slås semesteridyllen i spillror då en liten flicka faller och drunknar i ett grunt vattendrag. Kriminalinspektör Ben Cooper är den förste att nå fram till flickan men misslyckas med räddningsförsöken. Trots att stranden var full av folk var det ingen som till fullo uppmärksammade vad som hände och vittnesmålen går isär. Trots att alla omständigheter talar för att drunkningen var en olyckshändelse kan inte Ben släppa känslan av att den drabbade familjen döljer någonting och att detta har med olyckan att göra. Han struntar i överordnades order om att avskriva ärendet och börjar gräva i familjens förflutna. Samtidigt som Ben arbetar med sitt ”ickefall” reser kollegan Diane Fry till sin hemstad Birmingham där polisen återupptagit en utredning som hon i allra högsta grad är inblandad i. Hon flyttade till Derbyshire efter att en kväll blivit utsatt för gruppvåldtäkt och nu har nya bevis framkommit som kan leda till att förövarna kan tas fast.

I mångt och mycket handlar boken om Ben och Dianes personliga upplevelser och problem medan själva kriminalhistorien hamnar i bakgrunden.

En överdos av gatunamn och omgivningsbeskrivningar!

Det här är ett strålande exempel på att man inte ska börja med den senaste delen av en serie på 10. Det mesta känns obegripligt för mig.

Boken går, enligt min mening, i ett snigeltempo på grund av alla detaljer i beskrivningarna. Flickan i floden är nämligen inte bara en deckare, utan även en (misslyckad) reseskildring av Birmingham och Derbyshire med omnejd. Miljöbeskrivningarna, som visserligen är vackra, tar oerhört stor plats och de är alldeles för beroende av att läsaren har någon form av lokalkännedom. För mig blir det bara en upprepning av namn på platser. Det känns som om staden spelar en av huvudrollerna och jag förstår inte ett ord av vad den säger.