Om man ber någon att nämna några klassiska kriminalromaner /detektivromaner så brukar folk nämna några böcker som i allmänhet är väldigt kända och populära. För en tid sedan lade jag till exempel upp en lista som American Mystery Writers hade gjort med de 100 bästa klassiska kriminalromanerna genom tiderna. Där hittar man bland annat Sherlock Holmes noveller, Brott och Straff, När lammen tystnar och Riddarfalken från Malta. De är romaner som alla blivit klassiska och är tidlösa men de är också romaner från diverse olika deckargenrer och skiljer sig åt markant i stil och genre. Det jag ska tala om i detta inlägg är den klassiska detektivromanen som genre och inte som ett enskilt verk.

Vad är då en genre?

Så här står det i Nationalencyklopedin:

genre [svenskt uttal ʃa´ŋər], konstnärlig framställning med vissa gemensamma drag. Genre kan beteckna dels någon av litteraturens huvudformer, t.ex. lyrik, epik eller dramatik, dels någon av ett antal etablerade motivtyper inom bildkonsten (se även genrekonst), dels en grupp filmer med snarlika motiv, teman, rollkaraktärer och berättarmönster.

För vår del innebär det att en kriminal/deckargenre är en typ (grupp) av böcker som liknar varandra i stil motiv, karaktärer och berättarmönster.

Uppkomst

Det finns ett par kända författare som är viktiga i det här sammanhanget och det är Edgar Allen Poe (1809) och Sir Arthur Conan Doyle (1859 – 1930). Enkelt uttryckt kan man säga att Poes banbrytande kriminalnoveller (Mordet på Rue Morgue, Mysteriet Marie Rogêt och Det undansnillade brevet) var startskottet för den klassiska detektivromanen som vi känner igen den idag. Doyles verk som liknar Poes väldigt mycket, befäste genren och gjorde den mer känd och spridd. Givetvis fanns det även andra mindre kända författare som också skrev i denna stil och som hjälpte till med att skapa genren.

Huvudregler

Kriterierna för den klassiska detektivromanen har man analyserat fram i efterhand och man har kommit fram till följande grundkriterier:

– Huvudpersonen är en genialisk och ofta excentrisk detektiv

– Någon form av brott sker(oftast mord men inte alltid) som verkar omöjligt att lösa.

– Detektiven använder logisk slutledningsförmåga som metod för att lösa fallet

– Det finns en medhjälpare som också fungerar som berättarröst

Varianter

Ett par företeelser i Doyles och Poes detektivnoveller blev extra populära och fick egna namn. De tillhör genren men har en extra komponent.

Fåtöljdeckare innebär att detektiven kan lösa fallet utifrån utsagor, vittnesmål, rapporter, tidningsartiklar och liknande. Detektiven behöver helt enkelt inte resa sig från fåtöljen eller se själva brottsplatsen. Edgar Allen Poes Mysteriet Marie Rogêt från 1843 är utformad på detta sätt.

Det-låsta-rummet-mysteriet går ut på att ett mord sker på ett helt oförklarligt sätt. Det vanligaste är att mordet har skett i ett låst rum utan andra (till synes) ingångar eller utgångar. Givetvis hittar detektiven alltid en fullkomligt logisk förklaring i slutändan.

Utveckling och experimenterande

Stilen som Poe och Doyle skapade härmades av många författare runt om i Europa i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. Många skrev så kallade Sherlock Holmes pastischer (typ kopior). Det gjorde bland annat en svensk författare vid namn Sture Stig. Så småningom började man emellertid att experimentera med stilen. Ett exempel är fransmannen Maurice Leblanc som ändrade på detektivens egenskaper när han skapade gentlemannatjuven Arséne Lupin som ibland arbetar som privatdetektiv. På 1900-talet övergick man också mer och mer till att skriva romaner istället för noveller.

Den inverterade deckaren…

…är ett exempel på hur experimenterade med genren skapade en under-genre. 1912 skrev britten R. Austin Freeman ”The Singing Bone” där läsaren redan från början får reda på vem mördaren är. Sedan får man se om och hur detektiven löser det till synes perfekta brottet. Som läsare är det extra spännande att se hur brottslingen psykologiskt tacklar påfrestningen med att försöka komma undan med ett brott och hålla masken inför detektiven. Stilen används till och från i diverse kriminalgenrer, bland annat i TV-deckaren Columbo (80-talsdeckare).

Förväxling

Många förväxlar den klassiska detektivromanen med pusseldeckare, vilket inte är samma sak. Pusseldeckare har ofta alla grundkomponenter som finns i klassiska detektivromaner men har många fler kriterier och regler som den klassiska detektivromanen inte har. Mer om skillnaden mellan dessa i genrer i avsnittet om pusseldeckaren.

Genren idag

Idag är genren inte speciellt vanlig. Berättarformen är ovanlig och det relativt få moderna kriminalromaner som har en detektiv som huvudperson som löser brotten på det sättet. Detektiven har fått stå tillbaka för poliskommissarien, journalisten och rättsläkaren och det logiska, deduktiva tänkandet får konkurrera med mer fysisk problemlösning. Man får dock inte underskatta genrens betydelse. I princip alla befintliga kriminalgenrer härstammar från den klassiska detektivromanen och Doyles Sherlock Holmes är, och förblir nog, en frontfigur för deckargenren i helhet.

Nästa onsdag behandlar jag pusseldeckaren