Att deckare och murder mysteries ligger rätt i tiden är väl ingen nyhet. Att deckare är ett bra sätt att fånga allmänhetens uppmärksamhet är dock ett faktum som borde tas till vara lite oftare.

Filosofiskt mysterium

Igår läste jag en krönika som behandlar en bok som förklarar filosofins utveckling under 1900-talet (”Wittgenstein’s Poker” av David Edmonds och John Eidinow, båda journalister). Det speciella med den här boken är att den byggts upp som en deckare! Boken inleds med en händelse som utspelade sig i Cambridge år 1946. En viss herr Wittgenstein hotade en annan herr Popper (båda stora på filosofins område) med en eldgaffel. Delade meningar råder om huruvida denna händelse faktiskt ägt rum, och författarna till boken har penetrerat filosofins historia för att nå fram till sanningen bakom skrönan med eldgaffeln.

Att inleda en berättelse med själva berättelsens avgörande ögonblick, för att sedan bit för bit ta reda på hur det gick till, är ett klassiskt grepp inom deckarvärlden. En faktabok uppbyggd på detta sätt måste ju vara en riktig hit, skriven på ett populärvetenskapligt sätt för att nå ut till så många som möjligt.

Deckarens möjligheter

Deckarens dramaturgi har sedan länge satt sitt avtryck inom andra skönlitterära genrer. Men hur blir det när deckaren möter faktalitteratur?

Biografin: Inleds inte längre med barndomsskildringen, utan karriärens höjdpunkt (eller bättre – dess lägsta punkt), för att sedan ge oss återblickar på hur han/hon hamnat i den här situationen.

Avhandlingen: Stryk redogörelsen av tidigare forskning, metodbeskrivning och annat trist — gå direkt på den nobelprisvinnande slutsatsen, och förklara sedan varför resultatet inte bara är genialt utan även är säkert nog att hålla i domstol.

Kokboken: Ingredienserna och tillagningssätten är inte vad de synes vara. Kocken leds in på otaliga stickspår, och inte förrän sista sidan står det klart om det blir plockmat eller efterrätt.

Det är bara att konstatera, deckarens möjligheter är obegränsade!