Deckarmat: Mi’s Fettuccine Alfredo

Kanske är det inte precis det du tänker på först om någon säger mat och London?

I alla fall var det över en dylik anrättning som funderingarna på Phileas Fogg och

hans jorden runt på 80 dagar tog fart.

Legenden säger att denna lyxigt gräddiga och mjuka pastarätt härrör sig från 1914,

då en Alfredo di Lelio i Rom försökte locka sin gravida illamående hustru att i alla fall äta något.

För att få till en riktigt riktigt perfekt Fattuccine Alfredo är givetvis färska råvaror

ett måste.

Här kommer det recept som jag personligen tycker är allra bäst!

400 g färsk fettuccine

50 g normalsaltat smör

3 dl nyriven färsk parmesanost

3 dl vispgrädde (ovispad)

3 msk nyklippt bladpersilja

En nypa salt

En nypa nymald svartpeppar

 

Och hur gör man då? Jo!

Koka

pastan enligt instruktionen på pastaförpackningen.

Smält smöret långsamt på låg värme.

Rör ner parmesanosten och grädden i smöret, och låt anrättningen sjuda

medan du rör om försiktigt så att det inte sätter sig i botten på kastrullen.

När rätt konsistens erhållits ( en smaksak) smaka av med salt och peppar.

När du är nöjd med kryddningen, häll såsen över pastan och dekorera med den klippta persiljan.

Voilá!

Detta inlägg är publicerat under Allmänt av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.