Jag har funderat på det där med karaktärer i böcker. Att författare stoppar in någon de känner i böckerna tror jag är mer regel än undantag men hur mycket stoppar författare in av sig själva i sina böcker? Givetvis varierar det mellan olika skribenter, och givetvis stoppar de flesta in en del mer eller mindre självupplevt i sina böcker (för hur skulle man annars kunna hitta så mycket att skriva om och ge det en personlig prägel?). Men hur ofta utgår egentligen författare från sig själva när de porträtterar en figur och hur gör man egentligen? Målar man upp sig själv lite större, lite snabbare, lite bättre än man egentligen är (ni vet, som är man var liten och paxade superkrafter för varandra innan man började leken – det gällde att vara snabb så man kunde flyga innan någon annan högg den förmågan…)? Eller blir det snarare ett självporträtt i form av en karikatyr där man driver lite med sig själv? Ofta när jag läser deckare tänker jag att en karaktär är författaren (helt utan belägg, givetvis… 🙂 ). Lars Martin Johansson är för mig exempelvis Leif G W Persson, Annika Bengtzon är Liza Marklund, och så vidare.

Väntar med spänning på att höra vad NaNoWriMo-deltagarna säger (om de nu vill avslöja detta – vi får väl se… 😉 )