Alla känner vi nog till den s.k. Stockholmsveckan i Visby som infinner sig under en intensiv period på sommaren. Den står för en slags ungdomlig överkonsumtion av sprit och svineri. Få författare har nog tänkt tanken att placera sin deckare i denna miljö och sedan ovanpå det låta en grupp pensionärer på utflykt vara målgruppen för historien. Men detta är precis vad Märta Holmerin har gjort i sin deckare ”Aldrig vid din sida”.

För att tända eld på sin historia har hon låtit en av pensionärerna på utflykten vara den berömde kriminologiprofessorn Margareta Drake, tätt åtföljd av sin unga systerdotter Julia. Margareta är en konstant fnittrande, kedjerökande person som dyker upp överallt med en cigg intryckt i varje mening. Julia är en journalist som långsamt återhämtar sig efter en traumatisk händelse. Tillsammans börjar de två nysta i det plötsliga dödsfallet, trots att de har semester, något som läsaren ständigt påminns om.

”Julia ångrade bittert att hon gått med på att skriva artiklarna om morden. Det var ju flera månader sedan hon jobbat som journalist. Varför hade hon gått med på det nu? Nåväl. Gjort är gjort. Det gick inte att ändra det förflutna.”

Jag har funderat på vad den här boken vill förmedla och jag har kommit fram till några förslag; ”Det som göms i snö kommer upp i tö” eller ”Var försiktig med vem du litar på” eller kanske ”Även i de mest oväntade miljöer och sammanhang kan missgärningar förekomma”. För mig kan det kvitta vilken av dem det är för mordhistorien blir aldrig sådär brännande som man hade hoppats. Snarare verkar den vara sekundär till den historia som boken behandlar intensivast och med det som närmast liknar en glöd, nämligen den besvärliga kärlekshistorien mellan Julia och karriärsdrivne kriminalkommissarie Alexander Malmsten från Stockholm.

Förutom att texten ibland upplevs upprepande så är boken väldigt lättläst och kapitlen är korta och konsekventa. Varje kapitel har även döpts och förlänats ett datum. På detta vis är det enkelt att följa alla olika personers förfaranden under samma dag.  Kanske har Märta Holmerin låtit handlingen utspela sig under Stockholmsveckan för att modernisera sin deckare, placera sina pensionärer i en samtidsmiljö som ska kunna tilltala fler läsare och samtidigt ge Alex en anledning att vara där. Men på denna punkt är jag osäker. Precis som boken handlar om en grupp pensionärer så tror jag att den här boken riktar sig till en målgrupp av pensionärer. Och där har Märta Holmerin verkligen slagit ett slag för en ny slags deckare.

För att ta er rakt in i kärnan av den här deckaren måste jag inleda med att låta författarens egna ord måla den palett varifrån denna recension tar vid. En viss spoiler-alert bör utfärdas.

”Hon joggade över södra delen av New Court och sprintade genom de två gångarna till Principal Court. Ingen människa syntes till. Inga lampor var tända. Det var underbart, upplivande. Hon kände sig absolut fri. Och hon hade mindre än femton minuter att leva.”

Så låter ett utdrag ur de inledande sidorna i För hennes eget bästa. Personligen är det en favoritformulering av gamla skolans snitt.

Dels finner jag det intressant med det gamla knepet att låta en historia kretsa så intensivt kring en person som är avliden och samtidigt så närvarande i historien (Hitchcocks film Rebecca är ett annat exempel på det, där praktiskt taget världen står still i den avlidna Rebeccas skugga). För även om det är kutym i deckare att den mördade är i centrum för berättelsen på ett eller annat sätt så är hon i denna berättelse mer av en ande i rummet. Våra sedan tidigare kända huvudpersoner kommissarie Lynley och hans assistent Havers blir bifigurer i denna historia. Det är istället den unga Elena, som dessvärre går sin författarinnas ovan nämnda ödesplan till mötes, som lyser (som en strålkastare) i sin frånvaro. Hennes död sänder ut ringar på vattnet eller snarare skapar en dominoeffekt för alla i hennes närhet.  Samtidigt präglas redan alla relationer av stora konflikter.

Det är också intressant hur hennes rätta jag väcks till liv genom hennes död. Det påminner på flera punkter om The Killing där dottern i familjen mördas varpå en slags Pandoras ask av tonårshemligheter väller ut. Oftast inte så trevliga eller välkomna sådana heller. Elena hemligheter leder spåren vidare i nya riktningar och i samma veva framträder hennes verkliga personlighet. Titeln är också mycket genial (eng. For the sake of Elena) och avslöjande. Elena är nämligen döv. Något som hennes föräldrar inte vill låtsas om. När det kommer till Elena tror alla nämligen att de gör allting ”för hennes eget bästa”.  Det visar sig även vara orsaken till en stor del av konflikterna i boken.

Egen kommentar:

Efter att ha läst den här boken känns det som om jag har gått igenom många av livets svåra och tunga skeenden själv.  Mamman som är dement och motvilligt ska in på hem, paret som grälar över barnen och hur livet blev, kärlekssagan som aldrig riktigt har rätt tajming, ångesten av att lämna fru och barn för kärleken till en annan, paret där bara den ena kvinnan vågar komma ut som lesbisk och många fler mellanmänskliga umbäranden. Och det är även det Elizabeth George gör så otroligt bra. Även skådeplatsen för dramat är utförligt beskriven och atmosfären kan man ta på som om man vore i rummet. Trots att Elena framstår som en ganska osympatisk kvinna med hämndbegär så vill jag veta allt om henne för att förstå hennes död. Det är en bra utgångspunkt för att läsa den här deckaren. 

Jag läste den här boken för ganska länge sedan men det är något väldigt statiskt över historiska romaner, speciellt när de på något vis kretsar kring en mordhistoria där man redan vet vem mördaren är.

Boken inleds med den fruktansvärda avrättningen av förrädaren och mördaren Jacob Johan Ankarström. Han själv ansåg sig ha räddat fäderneslandet men det var en åsikt som ingen verkade dela. Verkade är det bärande ordet. En statskupp planeras sällan ensam och det gör den inte heller i denna historia. Men som så ofta måste någon ta straffet. Vid den här tiden var Gustav den III mycket illa omtyckt och på grund av kungens långsamma och utdragna dödsakt vände opinionen till hans fördel. Eftersom Anckarström skrivits ned som århundradets- (varför inte årtusendets?) bov av den gustavianska samtiden och eftervärlden är boken ett upprättande och rättfärdigande av Anckarströms motiv. Och ska man välja sida i den här mordhistorien är man villig att ställa sig på mördarens. Som deckare betraktat är den ganska långsam med utförliga och ingående historiska inslag, ett stort plus, om man som jag, även har ett enormt historiskt intresse. Står man ut med all faktaredovisning innehåller boken alla komponenter för en spännande mordhistoria; kärlek, svek, mord, Maskeradbal på Operan, intriganta möten, hemlighetsmakeri och förräderi.