Om Erica

Namn: Erica

Roll: Bloggskribent

Ålder: 26

Om mig: Är ursprungligen från Gävle men flyttade till Stockholm för några år sedan då jag började plugga. Studierna tar ganska mycket tid men jag försöker klämma in en skönlitterär bok så ofta jag kan. Började läsa deckare på allvar när jag gick i 4an och har sedan dess hållit fast vid att Agatha Christie är "the queen of crime". Favorit bland deckarförfattare: Agatha Christie och Reginald Hill

Gillar framför allt denna typ av deckare: Pusseldeckare

Den eviga frågan om format

Formatskola på nätet väcker gamla funderingar till liv

Häromdagen la Piratförlaget upp en liten lektion i bokformat och inbindningar på YouTube. Här får man lära sig om inbundna böcker, danska band, klotband, franska band, kartonnage, storpocket (inte att förväxla med en häftad bok) och pocketböcker.

Detta blåser så klart liv i, och ger nya dimensioner till, den urgamla tvistefrågan – pocket eller inbundet.

Själv är jag en ivrig förespråkare för inbundna böcker.

Jag förstår alla pocketivrare som menar att det är ett behändigt format, men mina pocketböcker brukar bli så nötta att de faller sönder efter en tid. Om jag ska välja en bok i mjukare material och behändigare format föredrar jag nog danskt band framför pocket. Allra bäst tycker jag dock om de inbundna böckerna. Dessa gör sig riktigt bra i bokhyllan och det händer (allt för ofta) att jag byter ut en bok som tidigare funnits som pocket i samlingen med en inbunden. Det inbundna formatet är mer hållbart och jag tycker att det känns mer äkta (oj va skit jag kommer få för den meningen).

Moderna alternativ

Den uppmärksamme kanske noterar att e-boken och läsplattorna inte finns med i denna uppräkning, men så är det heller inte fråga om någon inbindning i dessa fall. Det är dock helt tillåtet att föredra denna typ av läsanordning 🙂

Vilket format gillar du bäst?

 

Den här hade jag sett fram emot, men…

Ljusfenomen över Antarktis

”Isens Gåta” av Raymond Khoury inleds i ett rasande tempo med att journalisten Gracie bevakar en naturkatastrof på Antarktis, och medan hon rapporterar live till USA:s befolkning uppenbarar sig ett ljusfenomen på himmelen. Över isen sprider sig ett tecken omgivet av strålar och skimmer. Genast börjar spekulationerna hagla: är det gud som uppenbarar sig?

Detta utlöser en rad händelser

Strax efter att tecknet uppenbarat sig blir Matt Sherwood, f.d. biltjuv i Boston, kontaktad av en man som vill prata om hans bror Dannys död. De båda männen träffas, men innan Matt förstått syftet med mötet blir mannen kidnappad, mördad och bara några timmar senare utfärdas en efterlysning där Matt utpekas som gärningsman. Matt hittar en bundsförvant i den döde mannens arbetskamrat, och tillsammans flyr de undan en mäktig organisation som inte vill att de ska få svar på sina frågor om vad som egentligen hände med Danny, vad tecknet betyder och vem som är den verklige mördaren. Det verkar som om dessa tre frågor på ett oroväckande sätt är sammanlänkade.

Samtidigt visar det sig att en omtalad spansk präst som av oklar anledning befinner sig i Egypten och lever eremitliv flera månader tidigare hade syner där tecknet uppenbarade sig. Gracie och hennes nyhetsteam reser dit för att ta sig en närmare titt på prästen, för att se om en ny Messias är född och för att få sitt livs scoop. Ingenting blir som de hade tänkt sig.

Besviken

Som ni märker spretar berättelsen åt alla håll, det handlar om vetenskap, religion, konspiration och så klart kamp mellan gott och ont.

Jag hade stora förväntningar på boken, och tyckte att inledningen lovade gott. Allt eftersom sidorna passerade grusades mina förhoppningar och jag måste erkänna att det är en rätt medioker thriller/äventyrsroman.

Jag menar att Khoury saknar förmågan att på ett subtilt sätt förmedla känslor. I avsaknad av den förmågan blir han tvungen att skriva ut karaktärernas känslor och det blir lite för mycket ”kände skräcken ta tag”, vilket gör berättelsen lite platt.

Sammanfattningsvis är det en ojämn bok med många dalar och för få toppar. Stundtals är berättelsen riktigt bra, men dessa delar hamnar i skymundan bakom en segdragen konversation. Författaren tycks vilja ge en moralpredikan och föra fram ett budskap om hur människor måste ta hand om sin miljö och ha ett öppet sinne gentemot sina medmänniskor. Tyvärr känns dessa delar mest klyschiga.

 

Fusk!

Häromdagen fick jag syn på någonting fasansfullt

Jag satt och väntade på tunnelbanan då en ung kille slog sig ned en bit ifrån mig. Han hade en påse från en bokhandel i handen och när han plockade upp sitt inköp var jag så klart tvungen att tjuvkika.

Boken han fiskade upp var Johan Littells ”De välvilliga”. Så långt allt väl. Det är till och med en bok jag själv varit sugen på att bläddra lite i (den är sjuuuuukt tjock!). Men, sedan inträffade någonting ohyggligt. Grabben på bänken bredvid mig slog upp boken, men inte på det traditionella sättet på första sidan, istället slog han upp SISTA SIDAN och började läsa!

Förmildrande omständigheter?

Jag har förstått att en del människor (företrädesvis ungdomar som har en nära förestående redovisning eller recension att lämna in) har detta som strategi. För mig är det dock en obegriplig taktik att börja med att läsa slutet. Det blir ju som att skvallra för sig själv! Dessutom skulle jag inte stå ut i 912 sidor (japp, så lång är Littells bok) om jag redan visste hur berättelsen skulle sluta.

En kompis läser ibland slutet i förväg om berättelsen är särskilt otäck. Vetskapen om att det finns ett lyckligt slut gör det hemska lite mindre läskigt.

 

Läser ni någonsin slutet först, och i så fall varför?

 

Non fiction goes Crime fiction

Att deckare och murder mysteries ligger rätt i tiden är väl ingen nyhet. Att deckare är ett bra sätt att fånga allmänhetens uppmärksamhet är dock ett faktum som borde tas till vara lite oftare.

Filosofiskt mysterium

Igår läste jag en krönika som behandlar en bok som förklarar filosofins utveckling under 1900-talet (”Wittgenstein’s Poker” av David Edmonds och John Eidinow, båda journalister). Det speciella med den här boken är att den byggts upp som en deckare! Boken inleds med en händelse som utspelade sig i Cambridge år 1946. En viss herr Wittgenstein hotade en annan herr Popper (båda stora på filosofins område) med en eldgaffel. Delade meningar råder om huruvida denna händelse faktiskt ägt rum, och författarna till boken har penetrerat filosofins historia för att nå fram till sanningen bakom skrönan med eldgaffeln.

Att inleda en berättelse med själva berättelsens avgörande ögonblick, för att sedan bit för bit ta reda på hur det gick till, är ett klassiskt grepp inom deckarvärlden. En faktabok uppbyggd på detta sätt måste ju vara en riktig hit, skriven på ett populärvetenskapligt sätt för att nå ut till så många som möjligt.

Deckarens möjligheter

Deckarens dramaturgi har sedan länge satt sitt avtryck inom andra skönlitterära genrer. Men hur blir det när deckaren möter faktalitteratur?

Biografin: Inleds inte längre med barndomsskildringen, utan karriärens höjdpunkt (eller bättre – dess lägsta punkt), för att sedan ge oss återblickar på hur han/hon hamnat i den här situationen.

Avhandlingen: Stryk redogörelsen av tidigare forskning, metodbeskrivning och annat trist — gå direkt på den nobelprisvinnande slutsatsen, och förklara sedan varför resultatet inte bara är genialt utan även är säkert nog att hålla i domstol.

Kokboken: Ingredienserna och tillagningssätten är inte vad de synes vara. Kocken leds in på otaliga stickspår, och inte förrän sista sidan står det klart om det blir plockmat eller efterrätt.

Det är bara att konstatera, deckarens möjligheter är obegränsade!

 

Enkät: Vad läser du just nu?

Nu är det dags att damma av vår gamla favoritenkät igen. Dela med er av vad ni läser för stunden, lämna en kort beskrivning och hissa eller dissa boken.

Här kommer mina svar.

1) Vad läser du just nu?

Hämnden av Reginald Hill.

2) Vad handlar den om?

En rik man hamnar i fängelse och förskjuts av sina närmaste efter att ha dömts för pedofili och bedrägeri. Efter samtal med en fängelsepsykolog blir han villkorligt frigiven. Väl ute i friheten börjar han ruva på hämnd mot dem som satte dit honom.

3) Hur långt har du kommit?

Jag är på sidan 186 av 573.

4) Betyg 1-5, hur bra är boken så här långt?

Reginald Hill är en av mina favoritförfattare, och nu när jag kommit över besvikelsen av att det inte var någon Dalziel & Pascoe-deckare inser jag att det är minst en 4:a, kanske en 5:a jag har i handen.

5) Tror du att du har löst mysteriet/vet vem mördaren är?

Nej… än så länge är det stora mysteriet huruvida huvudpersonen talar sanning eller inte, men jag har inte hunnit mer än en dryg tredjedel av boken och mycket kan fortfarande hända.

Nu är det din tur att svara!

Intervju med Amanda Hellberg

Amanda Hellbergs debut ”Styggelsen” blev nominerad till Borås Tidnings debutantpris och hennes senaste bok ”Döden på en blek häst” har fått riktigt fin kritik.

Välkommen till Deckarhuset Amanda!

Stort tack!

Förutom att skriva spänningsromaner med övernaturliga inslag gör du även bilderböcker för barn. Är det inte rätt tvära kast?

För mig är det roliga kast, men visst är det något av en Jekyll- och Hyde-tillvaro. Det är som att jag behöver hålla på med både nattsvarta och sockersöta grejer. Men min engelska förläggare säger att även mina barnbokskaraktärer har mörka undertoner. Skräck och barnberättelser är en bra kombination, titta bara på Roald Dahl, Gunnel Linde och Selma Lagerlöf!

Varifrån hämtar du inspiration till dina böcker, och hur växer berättelsen fram?

Inspirationen kan komma från ett litet tankefrö; grundstämningen till Döden på en blek häst växte fram efter ett besök på just Tate-galleriet i London där Turner-målningen som titeln anspelar på hänger. Jag hade just avslutat Styggelsen och visste att det låg ett trauma och lurade i Maja Grås familjebakgrund som jag ville utforska för att förstå henne mer. Och detta att Turner målade den tavlan under ett slags sammanbrott efter sin fars död, ja det satte igång min fantasi omkring en del frågeställningar runt både föräldraskap och konstnärskap. Jag hämtade också mycket från mina egna erfarenheter av att plugga konst och litteratur på engelska universitet.

Något av den roligaste researchen jag gjorde inför Styggelsen var att lära mig mer om gamla metoder som s k mediala och klärvoajanta använder för att lura folk. Jag pratade mycket med en professor i parapsykologi, och han lärde mig ett tankeläsningstrick som jag framförde under en festival. Det var en viktig känsla som jag använde i boken; att jag hade smakat på storhetsvansinnet som kan komma av stå på scen och medvetet vilseleda en publik.

Hur mycket av dig själv finns det i dina böcker? Du bor t.ex. själv i Oxford – var det naturligt att låta Maja flytta dit?

Jag inspireras mycket av min närmiljö och även om jag inte skriver självbiografiskt så hämtar man ju från sig själv. Jag har jobbat som städerska och pluggat konst i England precis som Maja Grå men jag bestämde mig för att hon skulle plugga i Oxford innan vi hade en tanke på att flytta hit, på den tiden bodde vi i Brighton (som också figurerar i Döden på en blek häst). Vi var bjudna på bröllop i Oxford och bodde en natt på min mans gamla elevhem (han pluggade här för många år sedan) och det var en enormt förtätad atmosfär där; som en annan värld. Där fick jag miljön till Mill Creek Manor. Rummet där vi bodde blev Majas och Nikitas rum.

Hur ser själva skrivprocessen ut?

Jag skriver direkt på min bärbara dator, helst på mitt kontor. Gärna i dagliga skrivpass om tre timmar eller så. Jag har alltid ett kladdokument öppet i Word vid sidan om manuset där jag kan ”klistra in” sånt jag tar bort, eller bara löstryckta fraser och stämningar jag kom att tänka på under natten och antecknade i en liten bok jag har på nattygsbordet.

Har du någon speciell läsare i åtanke när du skriver?

Jag själv! Om inte jag själv tyckte att det var en story som jag ville vistas i så att säga, då skulle det inte funka att upprätthålla mitt eget intresse för projektet så länge som krävs för att slutföra det.

Hur gick det till när du fick din första bok publicerad?

Jag skrev Styggelsen i något slags mardrömslikt/euforiskt tillstånd under ett par månader sommaren 2006. Jag har alltid skrivit noveller och sånt men för första gången fick jag fatt i en idé som jag bara kände; ”Wow, detta är tillräckligt maffigt för att bygga en roman omkring, det här är en längre historia jag vill försöka berätta”. Sedan jobbade jag om mitt råmanus lite, gick igenom ett par refuseringar varav en väldigt uppmuntrande (Albert Bonniers), och våren 2007 antogs romanen av h:ström text & kultur. Jag visste att detta lilla Umeå-förlag gillade skräck, därför skickade jag manuset till dem, och de gjorde ett fantastiskt jobb med boken.

Vad kan du ge för råd till våra läsare med författardrömmar?

Läs min blogg ”Alla har en bok”! Det finns helt fantastiska skrivarguider från flera yrkesverksamma författare där, massor av matnyttiga tips, och man kan fråga mig om vad som helst i kommentarerna. Flera av mina bloggläsare har fått skrivprojekt antagna det senaste året (jag är SÅ stolt!) och ett antal författare, förläggare och förlagsredaktörer läser också bloggen och hör ofta av sig med sina bästa tips. Spana speciellt in kategorin ”Skriva”.

Om du själv ska koppla av med en bok, vad väljer du då att läsa?

Det måste finnas ett mörker, annars är jag helt enkelt inte intresserad. Åsa Larsson och Håkan Nesser är två samtida svenska deckarförfattare jag gillar skarpt. Louise Welsh och Megan Abbott är två engelskspråkiga författare jag inspireras av. De lyckas med konststycket att vara såväl underhållande som välskrivna och tankeväckande, något jag själv försöker sträva efter.

Hur ser deckarkulturen ut i England jämfört med i Sverige?

Ingen kritiker i England skulle få för sig att hacka på att lättlästa spännande böcker säljer bra. Det skulle liksom vara som att påpeka att folk gillar choklad, och förfasa sig över det. Historiska deckare verkar inne just nu, Mark Gatiss (som skrev BBCs Sherlock) skriver t ex pigga och roliga små deckare om en edwardiansk yrkesmördare.

Jag tycker mycket om karaktären Maja grå. Kommer du fortsätta att skriva om henne, eller kommer vi få lära känna nya huvudrollsinnehavare i framtiden?

Tack! Maja finns alltid hos mig, jag ser henne som något av en skyddsling och på samma gång beundrar jag henne. Jag spelar allan på ytan men är en riktig mes inuti. Maja är tvärt om; ganska hudlös och skör, men när det verkligen gäller är hon supertuff, tuffare än hon själv vet om. Jag vill absolut skriva mer om henne!

Vill du berätta om vad du arbetar med just nu?

Se ovan … Maja har mycket kvar att uppleva, både fina och hemska saker. Och så har hon ju en sådan enastående talang för att dra till sig kusligheter! Men just nu är jag mammaledig ett litet tag med mitt andra barn; Greta, 12 dagar gammal.

 

Vi på deckarhuset tackar för intervjun och önskar dig en mysig mammaledighet och lycka till i framtiden.