En ung kvinna söker upp Poirot och ber honom att utreda det 16 år gamla mordet på sin far. Modern dömdes för mordet men dottern är övertygad om att hon blev felaktigt dömd. Fadern var en mycket framgångsrik konstnär, känd för sina många kvinnohistorier. Då han bad sin unga älskarinna att flytta in i hemmet för att han skulle kunna måla hennes porträtt uppstod ett stormigt svartsjukedrama. Samtliga ansåg att konstnärens beteende var högst opassande, och då han hittades giftmördad antogs det vara en följd av hustruns svartsjuka. Poirot tar sig an fallet förutsättningslöst och går grundligt igenom händelseförloppet steg för steg. Med hjälp av intervjuer med de fem inblandade personerna börjar han att ana en röd tråd…

Agatha Christie är i högform, ledtrådarna haglar och tävlingen mellan mig och Poirot om vem som ska lösa fallet först är igång (jag vann, men det berodde enbart på att jag läst den här boken förr).

En man hittas hängande i ett träd ute i skogen och man antar att det är fråga om ett självmord. Något senare finner man mannens älskare ihjälslagen i sitt hem. Polisen arbetar utifrån teorin att ett bråk urartat och fått ett olyckligt slut med följden att mördaren sedan tog sitt eget liv. Kriminalkommissarie Alan Banks är dock inte nöjd med den lösningen. Hans fantasi vandrar iväg och när han upptäcker att den mördade mannen arbetade som spion åt MI 6, anar han att det finns något annat i bakgrunden. Det dröjer inte lång tid förrän utredningen stöter på patrull. Mord följt av självmord anses vara lösningen och fallet avslutas. Men Banks ger sig inte och tillsammans med kollegan Annie Cabbot fortsätter han utredningen i hemlighet. Snart inser han dock att någon är honom på spåren. Människor i hans närhet får obehagliga hot av personer som tycks arbeta för rikets säkerhet…

Visst låter det ganska spännande?

Jag brukar normalt vara ett stort fan av Peter Robinson och rekommenderar honom till höger och vänster. Men efter att ha läst den här boken är jag en smula besviken. Efter den dundrande inledningen som lovade så mycket känns det som att dramatiken tvärnitar. Intrigen har all potential för att kunna vara spännande, men den får mig inte att fastna. Boken känns inte lika genomtänkt som de jag tidigare läst och beundrat, och jag får på något sätt känslan av att det här är en mellanbok, en transportsträcka. Slutet var, utan att avslöja någonting, ett riktigt magplask. Nu måste det hända någonting exceptionellt med Alan Banks och hans team för att jag inte ska tappa intresset.

Två taffliga smågangsters springer in i en villa med stor kalabalik till följd. Efter att vapen avlossats, känslor väckts till liv och hotelser yttrats rycker de med sig familjefadern och kräver en stor summa pengar i lösen. Poliserna Morrow och Bannerman sätts på att finna den gamle mannen, innan det är för sent.

Vi får följa historien utifrån olika perspektiv: kidnapparnas, polisens, familjens och den kidnappade mannens.

Som jag tidigare nämnt har jag tyckt mycket bra om böckerna om Paddy Meehan. Jag är dock inte helt säker på vad jag tycker om den här historien. Om Mina är bra på något så är det att förmedla känslor, hon är helt orädd för att visa upp samhällets obehagliga baksida. Även i den här boken framträder hennes kärlek till detaljer och mörka personbeskrivningar. Familjens splittring, sorger, besvikelser och lojaliteter skildras på ett trovärdigt sätt. Mina gör det dock inte lätt för sina läsare. Stundtals funderade jag på om hon har skrivit under påverkan av någon mer eller mindre otillåten substans. Historien är ryckig, inte på grund av dåligt författarskap utan med syfte att skapa en viss stämning. Vi får följa huvudpersonernas tankar, vilket ibland leder till att man som läsare slängs in mitt i en fundering som inte har något samband med vad man läst en stund tidigare. Man anar t.ex. en stor sorg hos huvudkaraktären (polisen Alex Morrow), men varför – det får man inte reda på förrän i slutet. Eventuellt kan det finnas någon tidigare bok som skvallrar om karaktärernas bakgrund, men i så fall borde denna bok komma med en stor varningstext i stil med ”OBS, denna bok läses fristående på egen risk, kan väcka stor förvirring”.

Förra veckan fick Lars Keplers storsäljare kritik här på sidan, och jag måste få komma med en liten hyllning som motvikt till kritiken.

Jag ska börja med att säga att då en bok blivit så här hypad är det alltid med en viss tvekan jag påbörjar läsandet. Jag vet inte varför, men av någon anledning söker jag då efter fel och brister. För inte kan väl den stora massan ha rätt? 😉

Men, den stora massan har rätt. Det är en jättebra bok. Den är så bra att jag måste upprepa det med versaler: DET ÄR EN JÄTTEBRA BOK! Jag tycker att Kepler stormar in som en frisk fläkt i deckarvärlden. Trots det är jag lite fundersam på om inte det bästa vore att låta Lars Kepler bli en one hit wonder. Mystiken bakom denna fantasifigur är borta och jag vill verkligen inte råka ut för en följetong à la Beck eller Wallander.

Återigen vill jag påpeka det fantastiska med ljudboken. Det finns många poänger med att ladda in berättelser i iPoden, speciellt om man ska ut och resa: plats och vikt sparas in i bagaget och man slipper ligga och kisa mot solen för att se texten. Ett perfekt sällskap vid poolen!

Dashiell Hammet. Den här berättelsen ska väl räknas som en klassikernas klassiker. Det är en av de första hårdkokta snuthistorierna som slog världen med häpnad och satte ribban för lång lång tid framöver.

Man borde ju gilla den här boken, verkligen. Men jag kan inte ljuga. Jag avskydde den. Jag känner ett förakt för huvudpersonen, Sam Spade, och det spelar ingen roll att jag försöker visualisera en av filmens storheter, Humphrey Bogart, i rollen som Spade. Jag tyckte att historien var platt och jag satt bara och väntade på att den omtalade spänningen skulle infinna sig – det gjorde den aldrig.

Sara har dock tidigare skrivit en hyllning till filmen med samma namn…