Författararkiv: .
Anna Jansson – Lik en brud
Anna Jansson belägrar deckarhuset: Få har väl missat Anna Janssons Gotlandsdeckare om kriminalpolisen Maria Wern, som också har filmatiserats. År 2000 debuterade hon med Stum sitter guden. I år kom den 12:e boken – När skönheten kom till Bro. Vi på deckarhuset har recenserat flera av Anna Janssons böcker här är en av dem: Alkemins eviga eld.
Lik en brud
Verkligheten överträffar alltid dikten. Efter tio år som författare borde jag kanske ha insett det. Det osannolika är bara osannolikt tills det faktiskt inträffar. Och det gjorde det!
Botaniska Trädgården i Visby är en av mina favoritplatser. Här lekte jag som barn bland rosor, kryddor och ädelträd. Badade i dammen. Här svärmade jag som tonåring. Det var den givna platsen för en deckarintrig. Den ljuvliga trädgården i kontrast till det hemska.
I ”Drömmen förde dej vilse” hittas en sjuksköterska död i lusthuset på tempelkullen i Botaniska trädgården i Visby. Hon är klädd till brud. Någon har hängt upp långa remsor av lakansväv som fladdrar i vinden. Det ser ut som en konstinstallation, tycker de besökande turisterna i boken när de stannar till för att lyssna på den flöjtspelande trädgårdsmästaren.
I juni i fjol landade ett flygplan med särskilt inbjudna gäster till mitt finska förlag och journalister från de största finska magasinen. De ville göra intervjuer och bli guidade i Maria Werns fotspår och jag kom på den tvivelaktiga idén att vi skulle spela upp just den scenen ur boken. Jag hyrde in trädgårdsmästaren som spelade flöjt och en död brud till lusthuset. Tanken var att journalisterna, som guidades runt dag två, själva bli en del av handlingen och upptäcka banden som fladdrade i vinden och gå upp till tempelkullen och hitta bruden. Det hade fungerat finfint dag ett med gästerna.
Men det gick inte som jag hade tänkt.
Vad jag inte visste var att en riktig vigsel skulle förrättas på exakt samma plats . Jag hade ingen aning om det, jag lovar. Vigselförrättaren hade inte ont anande gått upp till lusthuset i god tid och till sin förskräckelse sett bruden ligga helt utslagen på bänken. Kritvit i ansiktet med blåbleka läppar och sönderriven klänning. Han hade gått fram till henne och frågat: ”Är du bruden.” Och hon sa: ”Ja!”, för hon trodde att han var en del i teatern. Under några fasansfulla minuter måste det ha känts ganska pressande för vigselförrättaren att tänka på den förestående vigseln mellan två älskande när bruden var helt lealös och ur form.
Efteråt fick jag betala en sorts böter, eller avgift. Det kostar en slant att ha vigseln i lusthuset och vi enades om att taxan för en död brud var den samma som för en levande och det betalade jag gärna. Huvudsaken var att den riktiga vigseln kunde gå av stapeln precis så som det var tänkt. Och att det som skulle bli ett minne för livet – fick bli ett ljust och behagligt minne i den vackraste av trädgårdar.
Anna Jansson
Anders de la Motte: Faran med reseachöverskott eller – ingen blir någonsin oskyldigt arresterad i Sverige.
Anders de la Motte är f.d. polis och säkerhetschef samt författare till thrillrarna [geim] [buzz] och snart utkomna [bubble] en serie som vi på deckarhuset älskar! Läs till exempel Joachims recension av [buzz] här… Trilogin är såld till över 25 länder och en filmatisering är planerad.
Faran med reseachöverskott eller – ingen blir någonsin oskyldigt arresterad i Sverige.
Det kan vara farligt att som författare veta för mycket om ett ämne. Missförstå mig inte nu, jag menar inte ”vakna upp med ett hästhuvud i sängen” farligt –utan snarare farligt för själva berättandet.
Har man skaffat sig gedigna kunskaper om ett ämne, antingen genom praktiskt erfarenhet eller genom omfattade research, är det helt naturligt att man vill väva in detta i sin berättelse för att göra den mer autentisk.
Men ju mer man känner för ett ämne, desto svårare blir det också att avgöra var i berättelsen man måste prioritera läsupplevelsen framför sitt eget kunnande. Som läsare förväntar sig de flesta av er att en deckare först och främst är spännande, inte nödvändigtvis korrekt in i minsta tekniska detalj. Att berättelsen känns realistisk är med andra ord viktigare än att den faktiskt är det.
Mitt researchöverskott ligger huvudsakligen inom svenskt polisarbete, vilket kan ha både sina för- och nackdelar.
Polisiärt arbete innehåller nämligen extremt sällan – för att inte säga aldrig – moment som ”slita åt sig en mobiltelefon med dålig laddning för att ensam ge sig ut i skogen mitt under en storm för att jaga en seriemördare.”
Istället finns det ett överflöd av ”lägga ett kuvert i internposten och lira lite innebandy medan vi väntar tre veckor på svar från SKL” ögonblick. Ni ser problemet? Det finns helt enkelt inte tillräckligt många riktiga seriemördare för att räcka åt alla berättelser…
Alltså handlar det om hitta en balans, att kombinera faktiskt realism med uppfattad sådan. Att smyga in tillräckligt med autentiska detaljer för att de mindre autentiska inslagen ska fungera. Majoriteten av alla bra deckare därute är trots allt inte skrivna av personer med praktisk erfarenhet av brottsutredningar utan av författare med en säker känsla för att konstruera en bra berättelse.
Här tänkte jag i vilket fall ösa ut mitt eget researchöverskott och bjuda på några autentiska detaljer som, använda i rätt sammanhang, kan hjälpa till att göra en berättelse mer verklighetstrogen.
Vi kan väl börja med rättsordningen:
Gången för frihetsberövande i Sverige är: gripande (polisen), anhållande (åklagaren) och häktning (rätten). Inget annat, oavsett vad som ibland står i tidningarna, jag lovar! Därtill följer ytterligare några polisiära tvångsåtgärder som omhändertagande (av drogpåverkad eller psykiskt sjuk), hämtning eller medtagande (till förhör eller kroppsbesiktning/provtagning) och avlägsnande (för att förhindra ordningsstörning). Arresterad blir man alltså inte i Sverige, varken skyldigt eller oskyldigt.
En polisman, oavsett grad, beslutar själv om husrannsakan vid ”fara i dröjsmål” (dvs. brådskande fall)
Det betyder att man till skillnad från de amerikanska kollegorna slipper ringa upp en trilskande domare mitt i natten för att för att begära skriftligt tillstånd, lika lite som man behöver läsa upp den frihetsberövades rättigheter och förklara att han har the right to remain silence… In med dörren och på med handfängseln bara, åtminstone så länge du i efterhand kan dokumentera att ditt ingripande varit lagenligt och proportionerligt. Den amerikanska rättspraxisen kring ”fruit of the poisonous tree” finns inte heller. I Sverige är bevis alltid bevis, oavsett om de införskaffats på ett lagstridigt sätt.
Fanns liket i bagaget går föraren av bilen inte fri, även om polismannen som bänt upp luckan gjort något formellt fel. (Däremot riskerar polismannen att fällas för tjänstefel, men det är en annan historia.)
En målad polisbil kallas radiobil – detta för att då man i tidernas begynnelse började övergå till bilburen patrullering hade bilar både med- och utan kommunikationsradio. De som hade radio kallades radiobilar och det begreppet har sedan dess bitit sig fast. Nummerbeteckningen på sidan/taket av bilen visar vilket polisområde bilen tillhör, vilken avdelning (trafikpolisen, närpolisen, utryckningen m.m.) samt om bilen innehåller ett befäl som t.ex. Yttre befäl och i de större städerna även: Yttre kommissarie. Föraren av en polisbil väljer själv om han vill köra med både blåljus och siren vid utryckningskörning. Båda signalerna beordrar samtliga andra trafikanter att lämna fri väg. (även fotgängare på obevakat övergångsställe, zebralagen går inte före!)
Några polisiära rotlar existerar i stort sett inte längre. Numera har de nästan överallt – i alla fall på pappret – ersatts av enheter. För en polisdeckare är dock ordet rotel betydligt mer effektfullt och ger läsaren en omedelbar känsla av autenticitet. Det är bara att känna efter själv:
Våldsroteln eller våldsenheten?
Just det lilla ordet rotel kan väl tjäna som ett utmärkt avslutande exempel på hur, enligt min mening, en berättelses autenticitet inte huvudsakligen ligger i hur verklighetsnära den egentligen är – utan hur trovärdig den uppfattas av läsaren.
För trots alla våra författarmässiga researchöverskott är det i slutändan ni som bestämmer vad som känns verkligt och äkta för er!
Anders de la Motte
Sofie Sarenbrant – Om valet av miljö
Sofie Sarenbrant debuterade 2010 med deckaren Vecka 36. I våras kom hon ut med sin tredje bok, Vila i frid (Läs Lindas recension här…)
Brottsplats: Hasseludden
– om valet av miljö
Idén till ”Vila i frid” började med själva platsen, spa-anläggningen Yasuragi Hasseludden, med sina oändligt långa korridorer med hotellrum, den instrumentala musiken vid badbassängen och tvagningsrummen med dämpad belysning. Gästerna går klädda i likadana bomullsrockar med japanska tecken på: hur ska man då kunna skilja en galning ur mängden? För mig är det en otroligt kontrastrik, spännande (och snygg!) miljö för en deckare och dessutom känner jag till den väldigt väl. Så efter två böcker bestämde jag mig för att skriva Sveriges första spa-deckare. Jag kunde knappast valt en trevligare plats att göra research på.
Samtidigt kändes det motsägelsefullt att förvandla sitt favorit-spa till en brottsplats även om det är så det ofta fungerar; Mari Jungstedt älskar Gotland, ändå utspelar sig hennes böcker där, Ann Rosman skriver om Marstrand och Camilla Läckberg om Fjällbacka. Så det är inte konstigt att välja en plats man gillar. Det är ju där författaren ska vistas i ett helt år (åtminstone i fantasin). För det tar ungefär ett år att färdigställa en bok. Så det finns fördelar med att tycka om sin ”arbetsmiljö” även om det kan kännas hemskt att utsätta den för mord.
Men nu säger jag adjö till bekvämligheter: platsen i min fjärde bok är precis allt annat än ett lugnt och vackert spa. Det är en miljö som jag hade svurit på att aldrig någonsin utsätta mig för. Jag försökte förtränga idén men det är inte riktigt så det fungerar. Ironiskt nog växte den istället och tog form. Så i höst kommer jag inte att ligga i en varm pool och ha det skönt, tvärtom! Hoppas att det är värt blod, svett och tårar för en bra brottsplats. Det lär visa sig om ungefär ett år …
Sofie Sarenbrant
Åsa Schwarz
Åsa Schwarz belägrar Deckarhuset: Åsa Schwarz är en thrillerförfattare som blandar in mytiska inslag i sina böcker. Hennes två senaste böcker – Nefilim och En död ängel handlar om miljöaktivisten Nova Barakel. Åsa arbetar även som IT-säkerhetskonsult.
Researchen bakom En död ängel
En kall januarikväll tog jag taxi ut till Arlanda. Jag reste lätt. I ryggsäcken hade jag en iPhone, dator och kamera. I väskan låg några få ombyten. Allt skulle enkelt kunna bäras i kilometer över ruinlandskap och längs bergssluttningar. Jag hoppades finna intressanta miljöer och spännande fakta till min kommande bok. Jag fick allt det men också så mycket mer med mig hem. Saker jag aldrig anat.
Jag sov bara några få timmar den natten och vaknade upp i hjärtat av Jerevan på ett hotell för utländska turister. Utanför fanns en uråldrig stad ärrad av Sovjetunionens byggnader och förfall. Men känslan från svunna sekler fanns kvar. Min guide väntade i foajén. Det tog ett tag för henne att förstå mig och mina frågor. Finns det berättelser om änglar? Spår av Noas ark? Nej, jag vill inte se den där byggnaden hur känd den än är.
Hon lyckades aldrig riktigt inse att jag vill se Armenien ur Novas ögon. Men vi lyckades ändå hitta allt jag behövde. I världens äldsta kyrka fann vi biten från Noas ark som Jacob av Nisibis fört dit. Då fick jag också reda på att en andra bit försvunnit under en jordbävning på 1800-talet. Klostret som bar Jacobs namn hade rasat ned i en spricka på Ararats sluttning och biten med den. Jacob hade lämnat den där när han var på väg ned efter att ha funnit Noas ark.
När jag och guiden skildes vid gränsen till Georgien fick jag hennes mormors fantastiska hemlagade aprikosmarmelad och hon rejält med dricks. Resan genom Georgien var som att se ett krigsreportage på tv-nyheterna. Ruiner av fabriker, krigsmonument och gamla kyrkor. Dagen avslutades med vin och omtanke i Marina Agoshashvilis varma kök. Vi såg tillsammans på kartor och sökte efter spår av St Jacobs kloster. När jag steg upp tidigt morgonen därpå hade Marina redan bakat lavasher som reskost. Idag skulle jag passera gränsen till Turkiet.
Vid flera tillfällen hade jag fått frågan om jag var rädd för att bli bestulen under resan. Nej, svarade jag alltid. Oavsett land var lokalbefolkningen varma, gästfria och nyfikna människor. Min oro låg någon helt annanstans. Jag var rädd för att min avancerade kamerautrustning och dator skulle sticka i ögonen på de beväpnade gränsvakterna. Skulle de tro att jag var en journalist som skulle ge oliktänkande en röst? Skulle de hitta fotografierna av de ryska gränsposteringarna eller de turkiska vägspärrarna? Nej, det var inte folket som skrämde mig utan den osunda blandningen av polis och militär i länder som saknar ett fungerande rättsväsende. Så länge kritik av samhället är ett skäl till fängelse så är alla rättslösa. Även du och jag.
Jag packade mina väskor noga och tog kopior på fotografer och anteckningar. Chauffören körde mig genom en snöstorm på sommardäck och gammal väg. En lada och höga stängsel var det enda som markerade gränsövergången. I tullen fick jag höra att jag var den första med svenskt pass som kommit in i landet den vägen. Jag fick vänta i två timmar innan jag slutligen kom över gränsen. Där mötte jag en liten man med stor musch.
Min turkiske guide var välutbildad men bakbunden av landets propaganda och förbud mot regimkritik. Dialogen blev ibland absurd men fick mig att inse hur rotat överhöghetens modifierade sanningar var i hela samhället.
En gång blev jag riktigt arg. Arken som Greenpeace rest på Ararats sluttning var nedflyttad från berget för att restaureras. Mycket lämpligt var den placerad bredvid monumentet över armeniernas massmord på turkarna. Jag trodde jag hörde fel först men den officiella sanningen i Turkiet var att armenierna mördat 250 000 turkar. Detta manifesterades i ett museum fyllt med bilder på lik och laddade med värde ord om armenierna.
Mitt i all osaklighet fanns en pamflett där turkiska forskade intygade att allt var sant. Jag är helt säker på att dödsfall skett på båda sidor men att helt förneka förintelsen av hundratusentals armenier och själv göra sig till offer var lite väl magstarkt. Jag gick runt och fräste medan jag läste och fotograferade. Jag är fortfarande arg ett år senare.
Det var inte lätt att hitta den lilla byn Yenidogan, högt upp på Ararats sluttning men tillslut kom vi fram. Guiden hade ringt ett antal samtal för att försäkra sig om att den inte låg innanför det militära området som täcker Ararats topp. En rad nyfikna barn mötte upp bilen när den stannade och bjöd in oss i deras enkla hus. En febril aktivitet uppstod och inom några minuter stod äppelte, nötter och godis framför oss. Vår guide översatte frågorna vi hade om ruiner och gamla kloster. Barnens mamma pekade och svarade: ”Söder ut längs sluttningen ligger gamla bosättningar.”
Efter teet gick vi dit.
Bilder från Åsas resa:
Åsa Schwarz
Olle Lönnaeus: I sommar har jag grunnat på inledningen till min fjärde roman…
Olle Lönnaeus är aktuell med sin tredje roman ”En enda sanning”.
Så här skrev DN i sin recension: ”Ja! Precis så här ska man beskriva storpolitiken och de stora dagsfrågorna: genom enskilda människors vardagliga öden.”
Olle Lönnaeus har varit journalist på Sydsvenskan i tjugofem år. Han bor i Lund och arbetar i Malmö. Hans två tidigare romaner ”Det som ska sonas” och ”Mike Larssons rymliga hjärta” är översatta på tio språk. Läs Lindas recension av ”Det som ska sonas” här…
Dagens gästförfattare: Olle Lönnaeus
I sommar har jag grunnat på inledningen till min fjärde roman.
Den som ännu inte är skriven.
Första meningen är avgörande. Den ska på ett ögonblick förflytta läsaren i tid och rum. Väcka hennes nyfikenhet, få henne att undra.
Som ung journalist lärde jag mig detta: Fångar du inte läsaren i ingressen så har du förlorat henne.
Det finns med andra ord anledning att väga orden, ja varje bokstav, på guldvåg.
För mig är den första meningen alltid knuten till en bestämd plats. Det är när jag tar mig dit – i tankarna och i verkligheten – som meningen tar form.
Så här börjar min första roman ”Det som ska sonas”:
”Tre blixtar och tre dån, sen kommer regnet.”
Just det här regnet faller i Fyledalen mellan Tomelilla och Sjöbo, över ån som ringlar genom sanka hagar. Strax ovan de skogsklädda åsarna brukar rovfåglar kretsa. Platsen sätter fantasin i rörelse. När molnen tornar upp sig och åskan mullrar, ja då måste någon dö.
Öppningsscenen i min andra bok ”Mike Larssons rymliga hjärta” är förlagd till ett betydligt torftigare ställe: ett besöksrum på Kirsebergsfängelset i Malmö. Efter två år bakom galler möter Mike en anslående frivårdsinspektör.
”Mike Larsson hade nog aldrig plockat upp det där tummade fotografiet ur plånboken och visat det för frivårdsinspektören om hon inte haft så stora bröst.”
I inledningen av min senaste roman ”En enda sanning” rasar den värsta stormen i mannaminne över Österlen.
”Strax efter midnatt knuffade Joel Lindgren upp dörren och klev ut på farstutrappan för att lyssna på stormen.”
Bara vi som har vuxit upp i detta hörn av Skåne vet hur ett oväder låter därute. Det dånar och ylar, snön fyker över böljande åkrar, folk hukar i stugorna, byarna lamslås och bara arméns bandvagnar kan ta sig fram för att rädda nödställda.
Jag vet exakt var Joels ruffiga kåk ligger. En bit norr om Tomelilla, uppåt Spjutstorp till, utslängd på en åker. Det är där han tar emot telefonsamtalet, det är därifrån han ger sig ut i stormen och irrar runt tills han når fram till sin far Mårtens hus – och hittar honom hängande i en krok i taket.
Min fjärde bok finns ännu till största del bara i mitt huvud. Men jag har funnit platsen där den ska börja.
Vårt sommarhus är beläget i Verkeåns dalgång som klyver Brösarps backar. Korsar man den lilla grusvägen och går genom skogen kommer man fram till Ravlunda skjutfält, som breder ut sig ner mot havet. Dofter av backtimjan, gulmåra och fårskit kittlar i näsan. Alldeles nere vid sandstupet står en dunge med ekar
Det är en vacker plats att slå sig ner, blicka ut över havet och tänka.
Olle Lönnaeus
Thomas Erikson: Efterforskningar – himmel eller helvete?
Thomas Erikson driver sedan flera år tillbaka ett eget företag som ägnar sig åt konsultverksamhet inom områden som ledarskap, beteendevetenskap och coaching… och så skriver han böcker! Läs Mis recension av Bländverk här…
Efterforskningar – himmel eller helvete?
Med blott och bart två böcker utgivna vet jag möjligen något mindre än de flesta deckarförfattare som skrivit inlägg på Deckarhusets eminenta blogg. Men låt oss tala om ett ämne som det eventuellt finns lika många uppfattningar om som det finns författare. Ett ämne som gläder vissa medan det tveklöst deprimerar andra. Mina vänner: låt oss tala om … research.
Ingenstans här kommer jag att förfäkta tanken att research är överflödigt. Men varför ska allting vara exakt efter verkligheten? Är det inte fiction vi ägnar oss åt? Jag är helt på det klara med att research och exakthet i detaljerna är viktigt för andra. Helt okej, men jag förstår det verkligen inte.
Jag har läst ett avsevärt antal deckare som är mer eller mindre skickligt kamouflerade instruktionsböcker över ett särskilt ämne. Somliga författare är tveklöst pålästa inom vissa områden. Somliga kan man rent av titulera experter. Och visst är det överväldigande när någon berättar att en Glock 19 väger exakt 595 gram oladdad. (Jag vet detta, eftersom jag precis kollade upp saken på Wikipedia.)
En exakt siffra är lättare att ta till sig, än en lite valhänt höftad dito. Då framstår jag som att jag vet vad jag pratar om. Det handlar ju trots allt om trovärdighet. Tänk om jag skrev att den väger 514 gram? En uppenbart ojämn siffra kan många gånger vara kolossalt övertygande.
Men om jag läser att den där pistolen (revolvern?) väger omkring ett halvt kilo – är det verkligen ett problem? Inte för mig. Varför snackar vi för övrigt om hur mycket skiten väger? Jag är mer intresserad av vem som kommer att bli mördad med hjälp av sagda vapen.
Jag skrev någonting i Bländverk om vapen, jag minns nu givetvis inte vad det var, men av de omkring 300 mail jag fått om boken har ett (1,0) handlat om att jag förmodligen fått vissa dimensioner om bakfoten. Avsändaren hade tävlat i skytte på toppnivå i runt nio decennier. Jag tackade för feedbacken och lovade att skärpa mig. Fair enough. Tusentals andra läsare har uppenbarligen inte reagerat alls.
Stephen King skriver väldigt träffande om research i sin bok Att skriva (sidan 205, sista stycket). Han menar att researchen, detaljerna, är som att kasta ner en näve kryddor när pastasåsen mer eller mindre är klar. Som pricken över ett imaginärt i. Ett sympatiskt förhållningssätt om du frågar mig.
Jag har egna specialområden där jag har skaplig koll. Beteendevetenskap. Vuxenpedagogik är ett annat. Försäljning. Förhandling. Men genom att jag kan dessa områden finns det en uppenbar risk att jag går vilse i mina försök att briljera och imponera på läsaren. Livsfarligt. Kan få ödesdigra konsekvenser. Jag tror fortfarande att de flesta läsare (92,7 %) helst av allt vill komma vidare med berättelsen.
Tänk så här: Varför läser man en deckare? För att få reda på vilken färg man använt i fikarummet på polishuset på Kungsholmen? För att jag gärna lär mig exakt hur man förvandlar en i allt väsentligt oförarglig pitbull terrier till en bestialisk kamphund? Eller hur snabbt en människa blir medvetslös utan syretillförsel till hjärnan? Spelar det någon roll om det är en och en halv minut eller två minuter? Räcker det inte med att veta att stackaren är förbannat illa ute?
Självklart bör man inte vara alltför lat bekväm av sig och påstå att Kungsgatan ligger i Vasastan när alla vet att den inte gör det. (Boken X av författaren N.N.) Eller att en alkoholist kan självantända och faktiskt brinna upp (Moby Dick av Herman Melville). Dessa exempel är alltför uppenbara och skulle nog störa ganska många idag.
(Jag ska avslöja en sak. De som ägnar mest tid åt det här med detaljer och överdrivna faktakoller är de blå personerna. Men vet du vad? De kommer alltid att vara i minoritet … majoriteten märker ingenting, och poängen går till författaren. ☺ )
Slutsats: Research har ett värde. Det har det allt. Till en viss gräns. Men fortfarande är det berättelsen som kommer först. Känns karaktärerna trovärdiga? Tycker jag om dem? Litar jag på huvudpersonen? Kommer han att klara av det?
Jag kommer alltid att missa detaljer. Inget snack om saken. I min nya bok Illdåd har jag rent av varnat för avvikelser från verkligheten i efterordet. Jag vet att jag har tagit mig friheter med det svenska rättssystemet. Det kommer ändå alltid att finns någon därute som vet hur det egentligen ligger till med det ena eller det andra. Men jag skriver inte för dessa självpåtagna experter. Jag skriver för den stora majoritet som liksom jag själv vill veta vem som är mördaren.
Men det är jag det.
Hälsosamt,
Thomas Erikson