Cecilia Helle: Myten om deckaren

Cecilia Helle belägrar Deckarhuset: Cecilia Helle är frilansjournalisten som beslutade sig för att förverkliga sin dröm som författare. 2011 släpptes boken Glysas öga.

 

Myten om deckaren

När jag fick min idé till bokserien om Sanna så hade jag mest läst romaner. Jag hade gått igenom en svår skilsmässa och blivit av med mitt chefsjobb, när historien ramlade över mig. Jag hade länge närt en dröm om att bli författare och fått höra att jag var bra på attskriva, men inte verkade ha något att berätta. Nu hade jag plötsligt det. Första boken fick titeln Glysas öga och handlar om en yrkesarbetande kvinna med småbarn som bor i en svensk småstad. När ett kvinnolik hittas i naturområdet kring Glysas grav närmar sig jobbet som journalist hennes privata sfär. Det verkar som om hennes man kände den mördade kvinnan mycket väl… Det blev en bok om människor som saknar spärrar, och om Sanna som är en överlevare.

 

Min förläggare på Alfabeta, gillade min historia, men hade svårt att placera in den i en genre. Vad var det egentligen för sorts bok? Till slut förseddes boken med märkningen psykologisk spänningsroman. Deckargenren var ganska ny för mig, så när förläggaren sa att jag skrivit en spänningsroman bestämde jag mig för att djupdyka i deckarbiblioteket. Det finns många myter om deckaren, förr ansågs deckaren vara dålig litteratur, där intrig var viktigare än litterär kvalitet, nyanserade karaktärer och filosofiska iakttagelser. Den mest seglivade myten är kanske att en deckare måste skrivas efter en särskild mall, och att de flesta deckare påminner om varandra. Ganska snart upptäckte jag att det är precis tvärtom. Det finns inte en sorts deckare utan många. Det var som att kliva in i en godisbutik, med sötsaker för de flesta smaker.

 

Genren har breddats med åren och idag påminner deckaren mer och mer om den traditionella romanen. Dagens deckare har ofta språklig finess, fina naturskildringar, psykologiskt djup, nyanserade personteckningar, medryckande stämningsskildringar, och det roliga är att det finns så många olika författarröster. Huvudkaraktären är inte längre alltid en man, en alkoholiserad och deprimerad sådan, och vem som är mördaren är inte alltid en hemlighet. Dagens deckare kallas för spänningsromaner, thrillers, pusseldeckare och actiondrama och kan sluta på olika sätt, och det är inte alltid som det finns poliser är inblandade i historierna. Numera finns det deckare som innehåller, historia, skräck, övernaturliga inslag, kärlek, action, samhällskritik, klassperspektiv, internationella miljöer, släktkrönikor, psykologisk fördjupning, och existentiella frågor.

 

Så vad skiljer då deckaren från en roman egentligen? Jo, det som är gemensamt är att det finns en gåta som driver spänningen framåt, oftast en mordgåta, och läsaren måste själv lägga ihop ett och ett själv, och således vara smart. En bra deckare är en tät bladvändare som man inte kan lägga ifrån sig, medan romaner kan tillåta utvikningar i form av längre introspektiva funderingar, långa miljöskildringar, tillbakablickar, drömmar, poetiska avbrott och en handling som varken följer någon kronologi eller hålls samman av lösa trådar som binds ihop på slutet. Det är helt enkelt mera ordning på en deckare. Vilken kanske är skönt med tanke på att den ofta tar upp delar av verkligheten som till synes saknar just ordning, mening och rättvisa. För hur mörka ämnen som än tas upp flippar genren inte ut totalt.

 

Det sägs att deckaren är den sista utposten för fiktionen när romanerna blivit alltmer dokumentära, autobiografiska och ”sanna”. Vilket jag gillar eftersom jag inte tror att den ”sanna” historien rymmer sanningen alla gånger. Att suget efter deckare skulle dö ut, tror jag därför är lika orealistiskt som att boken skulle dö. Däremot tror jag att genren kommer att breddas ytterligare, tills det finns en deckare för varje smak.

 

Förr var svenskarna ganska konforma i sin stil och smak, modeskapare brukade sucka över att vi bara ville ha svart på vintern och bleka pasteller på sommaren. Men så ser det inte ut längre. Nya klädmärken exploderar av färg, roliga skärningar och vilda mönster. Många har upptäckt att de blir gladare av att bära färg.

 

Som författare försöker jag hitta min egen röst, och muta in min alldeles egna fåra i spänningslitteraturen. Jag vill skriva en utvecklingsserie där min huvudkaraktär växer och utvecklas, samtidigt som jag vill beskriva relationer på nära håll, en sorts relationsthrillers skulle man kunna säga. Men samtidigt på samma teman som funnits i deckargenren sedan starten, det onda och det goda, det gåtfulla i människans beteende, och mysteriet bakom brottet.

 

För det ser helt enkelt inte längre ut så att vi klär oss i svart, inreder i vitt och enbart vill koppla av när vi läser. Eller?

 

Jag hoppas att det inte är så i alla fall. För även om vi är ett blygsamt folk som inte dristar oss till att sticka ut i onödan, krävs det inte mycket för att våga sig på lite mod i läsfåtöljen. Prova något nytt, och upptäcka att man gillar det. Som jag gjorde när jag pausade mitt läsande av vanliga romaner och gav mig i kast med att läsa deckare. Hur det gick? Jo, idag har jag svårt för böcker som inte är spännande. Traditionella romaner tycks mig ofta sega. Det är inte alltid sant förstås, för precis som deckarförfattarna lånat element från romanen har romanerna sneglat på vad som trollbinder oss så med deckaren. Och de fiktiva romaner som blir bästsäljare idag är ofta spännande, annars skulle de inte ha en chans. För har man väl en gång börjat läsa deckare finns det ingen väg tillbaka.

 

Nu är nästa bok om Sanna på gång, och även den blir en psykologisk spänningsroman.

 

Cecilia Helle

 

Tove Alsterdal

Tove Alsterdal belägrar deckarhuset: 2009 skrev journalisten och dramatikern Tove Alsterdal sin första deckare Kvinnorna på stranden. (Läs Mis recension av boken här…) I våras kom hennes senaste bok I tystnaden begravd.

——————————————————————

När jag kommer till Tornedalen, som alltid om sommaren, går jag först ner till älven för att känna att jag är här. Vid älvstranden är himlen närmare än någonstans, och världen alltid i sikte.

 

När min äldsta moster föddes var det Tsar-Ryssland på andra sidan, bara några hundra meter bort. Min mamma hade just fyllt sexton när gårdarna brann på den finska sidan, i tyskarnas vedergällning under andra världskriget. Inte långt härifrån åkte Lenin släde över isen när han skulle hem och göra revolution.

 

Det är det här Tornedalen jag ville skriva i min senaste bok, I Tystnaden Begravd. Det är Sverige, men ett annat Sverige, präglat av gränsen mot öst. En plats där historien vibrerar under ytan, där konflikterna varit starkare och drömmarna vilda, och där jag alltid har ett svar på frågan: Vems är du?

Elsas dotter svarar jag, och sedan är den saken ur världen. Alla vet. För mig är kriminalromanen sällan bara underhållning, den är platsen, den är tiden, och invecklat i gåtan kan det rymmas de största historier som växer och dröjer kvar, om världen och samhället och vad det är att vara människa.

 

När jag skriver det här sitter jag i en lånad sommarstuga och ser ut mot ett av husen i min roman. Fönstren är mörka och panelen sliten, det har stått tomt i decennier, men är så fullt av berättelser att det ändå inte känns öde. Alla möbler är kvar, alla gåtor. Där fanns en man som reste till USA och återvände efter 21 år. Ska du ha kaffe? frågade hustrun när han kom. En annan som reste skickade aldrig hem en penny och lämnade efter sig några generationer av svek. I min kriminalroman går det en kvinna där inne och väntar, kanske hela livet, på att hennes älskade ska hämta henne till Sovjet-Karelen.

 

Jag har skrivit in hennes längtan och spisens värme i det där huset, skrivit min barndoms ödegårdar till liv. När barnen frågar hur det ser ut därinne, vet jag inte längre säkert vad som är verkligt och vad jag har hittat på.

 

Och jag tänker på Maria Lang, som lika starkt som mina egna barndomsminnen har gjort den svenska sommaren till vad den är. Ett myternas landskap som doftar Kung Liljekonvalje av dungen, som är Mörkögda augustinatt och Rosor, kyssar och döden, som är svarta skogssjöar där hemligheter vilar på djupet och övervuxna jordkällare med benrester i. Och huset mittemot blir aldrig bara ett hus igen.

 

Tove Alsterdal

 

Jesper Ersgård: För mycket verklighet

 

Jesper Ersgård belägrar Deckarhuset: Jesper är manusförfattare och debuterade 2009 med Ut kom vargarna (Läs Joachims recension av den här…). Nu är han aktuell igen med boken I skuggan av de döda.

 

För mycket verklighet

Hitchcock lär en gång ha fått frågan om varför han så sällan har inslag av vardagsrealism i sina filmer och ska då ha svarat ungefär så här:

Tänk dig ett vanligt gift par med två barn. Det är tisdagskväll. Båda har slitit hela dagen och är trötta och uttråkade. De har ätit sin vanliga tisdagsmiddag och efter mycket om och men fått barnen i säng. De kommer ut i köket igen och hustrun suckar tungt över diskberget som väntar men drar på sig diskhandskarna och sätter igång med matresterna. Mannen smyger upp bakom henne och kramar henne och viskar i hennes öra att hon ska låta disken stå, att de ska ringa barnvakten och sedan smita iväg på en bio, så som de gjorde förr när de hade tid över. Smita iväg och försvinna in i en film och under två timmar inte tänka på jobb, räkningar, barn, städning och framförallt inte på det stora diskberget. Underbart, säger hustrun och snart sitter de i biosalongens mörker och vad är det första de får se? Jo, en kvinna som står och diskar…

 

Ungefär så känner jag inför både läsandet och skrivandet. Jag får tillräckligt av vardagen i mitt eget liv för att vilja ta del av den i andras. Jag har en tumregel: alla mina gestalters liv i mina böcker måste vara mer spännande än mitt eget. Jag älskar mina två barn mer än någonting annat men ändå så dör en del av mig varje dag när jag måste gå igenom vardagsrutinen att ta dem till och från dagis. Jag är utled på att köra den överlastade barnvagnen ner till bussen och trängas med alla andra på 4:ans överbefolkade linje för att hinna i tid till dagis utan att glömma regnkläder, solskydd, matsäck, skridskor, hjälm, extra kläder eller något annat i den uppsjö av attiraljer som omger dagisvistelsen. Att sedan komma hem, slå på datorn och skriva om dagishämtning skulle antagligen få mig att skrikande kasta mig ut från en hög klippa.

 

Jag vill inte ha min vardag i de böcker jag läser eller skriver och jag vill inte heller ha andra människors vardag – om den är tråkig. Jag intervjuade en polis inför ett researcharbete och han medgav att den svenska polisens utredningsarbete är ganska osexigt. Rent ut tråkigt. Det är helt sant, som det brukar sägas, att polisarbetet inte är så spännande som man kan tro, utan en stor del består av tråkigt vardagsarbete. Detta vardagsarbete vill jag inte läsa om och absolut inte skriva om. Jag vill inte skildra polisens gråa vardag utan jag vill skildra de där dagarna i polisernas liv som är orsaken till att de måste gå flera år i terapi. Jag vill skildra de värsta, tuffaste och hemskaste dagarna där han eller hon fruktat för sitt liv eller för sitt förstånd.

 

Inte heller vill jag att gestalterna i mina böcker ska påminna om din eller min trevliga granne eller arbetskollega. Jag vill att de ska påminna om den kanske handfull människor som man har turen att stöta på under en livstid, som bryter mot allt vad vi lärt oss om hur man ska vara och som därigenom ger oss ett nytt perspektiv på livet och hur det ska levas. Det udda. Det extrema. Det ovardagliga.

 

Jag kanske är ganska ensam om att tycka så här om man ser till den grad av vardagsrealism som genomsyrar många av deckarna idag. De flesta vill kanske läsa om vardagliga bestyr. Jag försökte också först skriva om det vardagliga. Jag pinade mig igenom extremt tråkiga beskrivningar av det vardagliga eftersom det var det jag uppfattade att läsarna ville ha. Att redigera det jag skrivit var tortyr. Att återigen läsa det som en gång varit så outhärdligt tråkigt att skriva är ett lämpligt straff på någon av Dantes nivåer i helvetet. Ni kan kanske förstå hur lättad jag blev när jag läste författaren Stephen Vizinczey som menade att man bara ska skriva om det som intresserar en. Efter varje kapitel ska man ställa sig frågan: ”Intresserar detta verkligen mig?”. Om svaret blir ”nej” så ska det bort. Och bort försvann allt det vardagliga från mina böcker. De blev tunnare men förhoppningsvis mer intressanta.

 

Är då alla utom jag intresserad av det vardagliga? Helena Dahlgren skrev en kritisk och intressant analys om detta på sin blogg ”Dark Places” och hon har nog rätt i att vi vill känna igen oss i böckerna vi läser och att det finns i det en trygghetsfaktor som är betydande. Jag tror också att vi måste utmanas i vårt trygghetstänkande och att läsningen måste skava lite, vara något obekväm för att den ska bli riktigt bra.

 

En kritiker skrev om rysarklassikern ”Besökarna” (som mina bröder gjorde för längesedan med Kjell Bergqvist och Lena Endre) att det blev extra skrämmande eftersom det stod ett mjölkpaket från Arla på köksbordet. Och där ligger, tror jag, nyckeln till balansen mellan vardagsrealism och det romantiska eller naturalistiska. Miljön och situationerna ska vara vardagliga för att vi ska känna igen oss men sedan måste det hända något som skakar om oss rejält och som är något vi aldrig sett förut.

 

Av alla mina hundratals och åter hundratals lämningar på dagis finns det bara en som jag har återgivit till vänner, den enda som jag faktiskt kommer ihåg och aldrig kommer att glömma. Det var när jag var nära att hamna i slagsmål med en förrymd mentalpatient vid Södra station. Det var en intressant upplevelse som i en eller annan form antagligen kommer att leta sig in i mina böcker. Alla mina andra dagishämtningar förpassar jag in i den lavin av vardagliga händelser som trots sitt omfång är totalt ointressanta och därför aldrig under några omständigheter bör återberättas.

 

Så ge mig gärna realism och verklighet men låt den aldrig bli vardaglig.

 

Jesper Ersgård

 

Viveca Sten: The devil is in the details

Viveca Sten belägrar Deckarhuset: Viveca Sten har skrivit de s.k. Sandhamnsdeckarna som också filmatiserats. Viveca debuterade 2008 med ”I det lugnaste vatten” och är just nu aktuell med deckaren ”I stundens hetta”. Läs Lindas recension av den här…

 

The devil is in the details

Det är detaljerna som gör det, säger man ibland.

 

Jag kan bara hålla med, eftersom jag är en sådan som lätt retar upp mig när fakta är fel i en bok eller i en film.

 

Som deckarälskare kan jag faktiskt förvånas över att så många ger sig på att skildra polis och rättsväsende utan att beskrivningen är korrekt.

 

Alldeles för många gånger förekommer det att svenska poliser arresterar en misstänkt brottsling (i Sverige anhåller man någon), eller låter försvarsadvokaten köpslå med åklagaren om vilket straff som ska yrkas (detta är inte tillåtet i Sverige).

 

Ett annat exempel är den oerhört framgångsrika Milleniumtrilogin. I Luftslottet som sprängdes låter Stieg Larsson domaren på eget bevåg upphäva Lisbeth Salanders förmyndarskap – mitt i en brottmålsrättegång. Detta skulle i verkliga livet utgöra rättegångsfel och är inte möjligt i en svensk domstol.

 

Ytterligare ett exempel: en framstående författarkollega lät sin huvudperson vara delägare i en stor advokatbyrå – vid tjugotre års ålder! Ett sådant delägarskap kräver advokattitel, vilket enligt Advokatsamfundets stadgar förutsätter dels fem års juridiskt arbete (varav minst två vid domstol), och dels fyra och ett halvt års juridikstudier. Så personen ifråga måste ha börjat vid universitetet då han var tolv!

 

Hmmm.

 

När jag började skriva mina deckare i Sandhamnsserien insåg jag att det krävdes en del hjälp för att ha torrt på fötterna. Därför byggde jag tidigt upp ett kontaktnät med poliser, kriminaltekniker och rättsmedicinare som jag regelbundet plågar med tusen frågor varje gång jag ska skriva en ny bok.

 

Genom årens lopp har det bl a låtit så här:

– Om en död medelålders kvinna hittas i sin säng på Sandhamn – skulle man skicka dit en rättsläkare eller nöja sig med enbart en tekniker och en kriminalinspektör?

 

– Vad väger ordningspolisens standardutrustning?

 

– Hur snabbt kallnar en kropp utomhus om det är ca 14 grader på natten?

 

– Hur ser ett blåmärke efter ett brännbollsträ ut om det används för att trycka ner någon i ett badkar?

 

Är det verkligen så viktigt att vara noga med fakta?

 

Ja – vill jag påstå. Därför att slarv med fakta riskerar att överskugga läsupplevelsen. Om läsaren sitter och irriterar sig över småsaker så tappar hon en del av magin. Och varför ska man tillåta det när det trots allt är ganska lätt att kontrollera sådant?

 

The devil is in the details, som det så vackert heter.

 

 

Viveca Sten