Vad är det roligaste du har varit med om under Deckarhusets första år?

Jag minns av någon anledning när vi kom upp i 28 unika besökare på en och samma dag, och hur otroligt duktiga vi kände oss, haha! Då tyckte vi att det var helt otroligt – i den siffran måste det ju ingå några vi inte kände, tänkte vi.. 🙂

.

Vad är det sjukaste du varit med om?

Sjukt och sjukt, men första gången jag pratade med någon om Deckarhuset och personen i fråga sa: ”Ja, men den har jag ju sett!” kändes det helt overkligt. Det var på något sätt så absurt att tänka sig att folk faktiskt läser det vi skriver, jag lever i någon sorts illusion om att vi mest skriver för varandra, liksom…

.

Har du stiftat någon ny deckarbekantskap som du troligen inte skulle ha upptäckt om det inte hade varit för Deckarhuset?

Ja, Mi! Det var väldigt kul att träffas i verkliga livet, för det känns ju som man verkligen känner varandra trots att man nästan bara har nätkontakt. Och Simona från Chick lit-huset, som jag dock fortfarande inte har träffat – det måste vi absolut styra upp snart! 🙂

.

Vad tror du kommer hända med Deckarhuset under dess andra år i ”livet”?

Jag hoppas vi kommer att fortsätta utvecklas, det vore kul om Inblickarna blev lite mer frekventa. Det är svårt att säga, vi har utvecklats så enormt mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig under det första året, därför känns det nästan omöjligt att sia om nästa.

Jocke och jag var ute och promenerade idag, han lätt ledbruten efter en överambitiös joggingtur i fredags, jag lite allmänt trött efter lördagen. Vi lyckades i alla fall släpa oss runt halva Söder och hamnade sent omsider på Drottninggatan där det var boklångbord!

Även lite skivor hade smugit sig in bland böckerna…

Jag hade lätt kunnat fylla en påse full med böcker, men tanken på promenaden hem gjorde att jag besinnade mig något.

En Dennis Lehane och en Denise Mina fick i alla fall följa med hem. Tio kronor styck! Dessutom gick pengarna till Amnesty, snacka om win-win… 🙂

Men den här gången rör det mitt eget! Nog för att det är skönt att vara bloggskribent, prestationskraven är bra mycket lägre än på någon som skriver professionellt, men häromdagen råkade jag läsa igenom några gamla recensioner och hittade en hel del lustiga meningar. Jag tror faktiskt att jag egentligen var bättre på att skriva för några år sedan. För att vara helt ärlig tror jag att jag var bättre på att skriva innan jag började på juristlinjen, helt enkelt!

Erica och jag är med i ett projekt på lagen.nu där vi kommenterar lagar så andra än jurister ska förstå vad lagen egentligen säger. Det är jättesvårt! Man skriver om juridik så helt naturligt halkar man in i ”juridiskan” med sina således, dock, dessa, notera och jag vet inte allt och så får man ta sig själv i örat och börja om (inte för att icke-jurister inte förstår orden, det gör de så klart. Men jag inser ju själv att det låter rätt ”invecklat och byråkratiskt” eller ”ålderdomligt och förlegat” som Word säger åt mig i varannan mening ibland när jag skriver).

Å andra sidan är vi tre tjejkompisar som skickar en bra massa mail (”trådar” kallar vi verbet av någon anledning) till varandra under dagarna (det blir gärna så när man sitter på varsitt håll och pluggar) och där är istället vårt språk så ledigt att man ibland undrar om vi ens har grundskoleutbildning..

(”Mmmmmm… Nej, nu måste jag börjar juridika och inte dagdrömma!”

”va tyst d blev på tråden… vad ni är juridiska… jag är så trött o uttråkad, vill heeeeeeeeem”

”hahahahaha, just var det en man som sa ”Fridens” när han gick – helt seriöst! Inte en ung Söderkille som ville vara lite laj, alltså! Jaja, Fridens liljor på er tjejer!”)

Därför blir det nog en lustig blandning när jag bloggar ibland: Jag vill ju inte vara lika formell som när jag skriver om juridik, men jag vill inte vara riktigt lika avslappnad som när jag trådar heller. Därför blir meningarna ibland en blandning av mitt väldigt formella jag, mitt vanliga jag och mitt oseriösa jag och stilen är minst sagt – förvirrande!  😉