OK, dags för dagens lyxproblem: Erica och jag brukar plugga ihop. Oftast sitter vi på universitetet och efter lunch brukar vi bryta för en promenad nere i Brunnsviken eller i Bergianska trädgården, vilket är trevligt. Ibland försöker vi också plugga i Bergianska. Det börjar alltid bra (se bilden ovan med mina prydliga(?) anteckningar), men på något sätt slutar det varje gång med att vi ligger och läser varsin skönlitterär bok på någon brygga i solen (se bilden på sommarsöta Erica nedan som börjat på Ian Rankins Öppet Hus). Inte helt effektivt. Men trevligt är det.. 😉
Författararkiv: Jessica
Lilla Hjärtat
Kom på att jag ju glömt blogga om Lilla Hjärtat (Little Face) efter att jag läst ut den (innan nämnde jag den helt kort här och här). Kan väl börja med att säga att när jag läste baksidestexten och första kapitlet höjdes mina förväntningar. Det är en riktigt bra idé som ligger till grund för boken, tycker jag: Alice Fancourt och hennes make David kommer hem från BB med sin nyfödda dotter. Efter att ha lämnat dottern hemma med David för första gången kommer Alice hem och upptäcker att barnet som sover i sängen inte är hennes egen dotter Florence utan ett helt främmande spädbarn.
Vartannat kapitel i boken är skrivet i jag-form, och där är det Alice som berättar. Dessa kapitel utspelar sig från den 23 september och framåt. Resterande kapitel är istället skrivna i tredje person och skildrar framför allt poliserna Simon Waterhouse och Charlie Zalier när de söker efter Alice en vecka senare – både Alice och barnet är nu nämligen spårlöst försvunna…
Lilla Hjärtat är en bra deckare tycker jag, men idén är liiite bättre än genomförandet. Jag blir inte jätteöverraskad någonstans i boken, och det hade jag gärna blivit. Trots det skulle jag definitivt gärna läsa mer om Waterhouse och Zalier, för jag tror och hoppas att Sophie Hannah kommer växa i sitt författarskap.
När jag ska börja med en ny bok…
…önskar jag att jag skulle kunna säga att det ser ut så här:
.
Men det gör det inte.
.
Det ser istället ut så här:
Änglar och Demoner
För några dagar sedan var Erica och jag och såg Änglar och demoner (Angels and Demons) på bio, filmatiseringen av föregångaren till Da Vinci-koden. Jag gillade både Da Vinci-koden och Änglar och demoner skarpt i bokform när jag läste dem för flera år sedan: det är ren och skär underhållning i ett hiskeligt tempo (sedan kan jag väl hålla med kritikerna om att det finns större läsupplevelser om man ser till språk, bildspråk, originalitet och så vidare, men är man ute efter action i bokform är de ju toppen!).
I filmrollerna ses bland annat Tom Hanks, Ewan McGregor och Stellan Skarsgård, och man får precis det man är ute efter tycker jag – det är en kamp mot klockan från första sekund, det är änglar, kyrkor, eldar, kardinaler, folksamlingar, helikoptrar och jag vet inte allt i en salig röra. Vi förundrades över att de äldre män som spelade kardinaler faktiskt var äldre män med stora näsor, stora örsnibbar och vattniga ögon – inte helt vanligt i Hollywoods underbara värld, och vi hade lite svårt att undertrycka fnissandet när de letar efter en behållare med högexplosivt innehåll genom att vilt slita undan stora skynken. Själv hade jag nog – ytterst försiktigt – gluttat under ett hörn, för att inte råka spränga hela Vatikanen och halva Rom i luften.. 😉
Men summa summarum: vi var nöjda när vi lämnade biosalongen. Inget mästerverk som kommer att förändra hur jag ser på film i framtiden, men helt OK underhållning!
Hur blev det så här nu då?
Meningen var ju att jag skulle stanna i Stockholm när alla mina nära och kära begav sig av till olika platser runt om i Sverige och världen så jag skulle slutspurta med uppsatsen (ja, alltså: de skulle nog gett sig iväg ändå, jag har inte jagat iväg dem. Men mitt val att stanna hemma, alltså) – istället sitter jag och läser Sophie Hannah och när jag behöver en paus från det ser jag om Heroes helt från början.. Igår klättrade jag lätt på väggarna och kände mig ensammast i världen av att alla var borta, men idag känns det såååå mysigt att ha en hel långhelg för mig själv.. 🙂 Hmm, nya tag med uppsatsen imorgon.. 😉
Början av Lilla Hjärtat
Har precis läst de första sidorna i Sophie Hannahs Lilla Hjärtat (Little Face) och känner att det här kommer bli bra!
Jag har inte läst något av henne tidigare (tror att det här är hennes debutroman?) men det är den första fristående delen i en planerad serie om poliserna Waterhouse och Zalier så jag hoppas den än så länge lovande storyn håller hela vägen.. 🙂
Teknikens under
Lite off topic, men jag satt och tänkte på hur mycket tekniska grejer jag lärt mig att behärska sedan vi startade Deckarhuset.
Jag har alltid klarat mig hyfsat vad det gäller teknik, det vill säga mina otekniska vänner tycker jag är, om inte riktigt så i vart fall i närheten av, ett tekniskt geni (det räcker dock med att veta hur man ändrar radavstånd i Word eller använder Excel för att imponera på dem, så det lägger väl ribban lite.. 🙂 ) medan mina tekniska vänner tycker jag är totalt oteknisk och ofta frågar mig om jag startat om datorn när jag har ett problem (ja, till och med jag har lärt mig att det är det första man prövar!) eller (ett fåtal gånger bara) om jag verkligen satt på manicken i fråga! Hallå…
Började dock skratta när jag kopplade in min kamera i datorn och hittade bilden ovan. Av olika anledningar lämnade jag in min deklaration i pappersform i år (kan inte minnas när det hände senast!) och precis när jag släppt ifrån mig den slog ångesten till! Gud, jag kan ju inte bevisa för fem öre att jag lämnat in den om någon skulle komma och påstå att jag inte gjort det. Helt ensam halv åtta en söndagskväll hade jag alltså släppt iväg min deklaration ner i en låda som vem som helst förmodligen skulle kunna stoppa ner armen i och fiska upp deklarationen igen (varför någon skulle finna ett nöje i att stjäla min deklaration har jag ingen aning om, men hey.. När min fantasi kommer igång gör den det ordentligt).
Allt man gör på internet får man ju en bekräftelse på, vilket jag alltid så ordentligt sparar som en pdf-fil, men nu! Ojoj, vad göra? Jag vände mig i min panik helt sonika om och tog ett kort av skattekontoret – så här i efterhand har jag dock svårt att tro att det skulle räcka som bevis om Skatteverket kom och bråkade… 🙂