Om Jessica

Namn: Jessica

Roll: En av grundarna till Deckarhuset

Ålder: 29

Om mig: Pluggar, jobbar och bor i Stockholm.

Favorit bland deckarförfattare: Bara en? Får nog bli Elizabeth George i så fall.

Gillar framför allt denna typ av deckare: Engelska deckare.

Sötvatten

Paul Charles. Det här var mitt första möte med kriminalinspektör Christy Kennedy, och det var ett ganska trevligt sådant, måste jag säga. Som alltid tycker jag det är lite trist att komma in mitt i en serie, det är en hel del lösa trådar som man förmodligen skulle ha bättre koll på om man läst serien i rätt ordning från början (särskilt rörande Kennedys privatliv), men annars en bra engelsk deckare. Kul också att Charles smugit in lite musikreferenser här och där!

.

.

Detta är ett recensionsex från Sandelin Förlag.

En hel påse böcker!

I fredags strövade Erica och jag omkring nere i Kungsträdgården för att titta på de blommande körsbärsträden, och vad stötte vi på om inte ett mobilt antikvariat? Antikvariat Zebra säljer böcker i ett partytält mitt i Kungsan vid vackert väder – vilket trevligt initiativ!

Erica var i himmelriket: hög efter hög med Agatha Christie, och hon vandrade lyckligt iväg 130 kronor fattigare men åtta böcker rikare – snacka om fynd! Själv hittade jag Fogelströms Vävarnas barn för ynka 20 kronor (en present till en vän). Har du vägarna förbi City och vädret är fint rekommenderar vi absolut en sväng förbi Zebras tält! 🙂

Vad sjutton…

Jaha ja, nu har det alltså blivit både omröstning och utmaning av mitt inlägg om översatta deckare, och jag känner – återigen – att jag måste förklara mig (eftersom det inte är jag som gjort vare sig omröstning eller utmaning).

Alltså: Alla andra får göra precis hur de vill, jag lägger (faktiskt) ingen värdering i vad och hur andra väljer att läsa sina deckare. För mig, personligen, är det en mycket bättre upplevelse att läsa engelskspråkiga deckare på engelska för jag vet vad jag får. Är språket dåligt är det för att författaren har ett (i mitt tycke) dåligt språk, och jag behöver inte läsa denne igen.

En dålig, översatt bok är svårare: Är det en det en dålig översättning eller en dålig bok? Är det värt att läsa en bok till av samma författare med annan översättare? Min engelska är hyfsad nog att läsa romaner på engelska, och därför gör jag det. Det är dessutom ett bra sätt att hålla lite liv i engelskan, som jag inte använder så mycket till vardags annars. Böcker skrivna på andra språk läser jag oftast översatta till svenska (inte till engelska), så det är alltså inte en protest mot svenska språket eller så.

Jag är inte alls säker på att jag skulle klara ett test på vilken text som är original och vilken som är översatt, och jag tycker inte heller det är intressant. Jag tycker att omröstningen är lite underlig, när vi ”En gång för alla ska ta reda på vad som gäller”  – för vem? Allt jag sa var att jag inte gillar det, och det vet vi redan: Det behöver vi inte ta reda på.

Ja, jag är lite irriterad idag.. 😉

Tysk bokafton på Goethe-institutet

I tisdags hamnade jag tillsammans med några vänner på Goethe-institutet där några av vårens tyska boknyheter presenterades. För oss som inte kände oss helt säkra på tyskan fanns tolkning att tillgå (på bilden ser du snäckan i min kompis öra), och det var en lustig upplevelse!

Jag har läst tyska i fem år i skolan (men måste till min skam säga att det var mitt absolut sämsta ämne både i högstadiet och på gymnasiet) och kunde därför förstå en hel del av det som strömmade in i mitt högra öra från scenen. I mitt vänstra öra kom däremot den svenska tolkningen och blandningen var lätt förvirrande. Jag är dessutom djupt imponerad av tolken: Hur kan man, samtidigt som man letar efter svenska ord för det som nyss sagts, komma ihåg att lyssna på det som sägs medan man funderar? I deckarväg presenterades två författare: Andrea Maria Schenkels (Mi har tidigare bloggat om hennes bok Mordbyn här…) och Jan Costin Wagner.

Översättningar – igen!

Jag är nu strax över halvvägs i Sötvatten av Paul Charles, och slogs vid läsandet återigen av översättningsdilemmat. Vi har tidigare haft en kommentardiskussion om detta på sidan, och eftersom jag är ett svennepretto som läser på engelska på tunnelbanan för att folk ska se hur duktig jag är på engelska (jag tror det var där någonstans vi hamnade till slut.. 😉 ), är det evigheter sedan jag läste en engelsk deckare översatt till svenska. Jag har i otaliga diskussioner försökt förklara för Jocke vad det är jag inte gillar med att läsa översättningar, men jag tror inte riktigt jag fått fram det, och därför vet jag inte hur bra jag kommer lyckas här, men jag ger det ett försök.. 🙂

Det som stör mig är meningar som, formellt sett, är korrekta men som känns som direktöversättningar från engelska. Jag förstår att det här är ett problem för översättare: Hur nära ska man gå originalet (som ju är författarens hantverk) och hur mycket eget kan man lägga i översättningen för att få till ett fylligt och rikt språk även på översättningsspråket (som ju är en del av läsarens upplevelse sedan). En svår balansgång… Jag menar, känslan en mening kan ge på ett språk behöver ju inte alls vara samma känsla som samma mening ger på ett annat språk när man ordagrant översätter? En intressant diskussion som rör översättarens inblandning i verket är den som förts om första översättningen av Sagan om ringen där Åke Ohlmark tog sig stora (för stora, får man nog säga) friheter vid översättningen (som jag dock måste erkänna att jag gillade när jag läste Sagan om ringen som tonåring…).

I övrigt måste jag säga att jag är ganska positivt överraskad av Sötvatten – recension kommer när den är helt färdigläst!

Update: Nu måste vi ta reda på vad som gäller en gång för alla…

[poll id=”8″]

Underbara vår!

Våren har äntligen kommit till Stockholm och därför tänkte jag göra ett riktigt bildinlägg! Idag bestämde Jocke och jag oss nämligen för att utnyttja det faktum att vi är studenter och ta en dag i solen istället för biblioteket. Jocke visste dessutom en jättefin väg vi kunde gå. Det började bra:

Jag var vid det här laget… skeptisk? till Jockes mysiga promenadväg och drömde mig försiktigt tillbaka till universitetets hemtama korridorer, men vi stretade envist vidare. Och jag måste erkänna att det blev bättre. Mycket bättre!

Vi hann till och med läsa lite, vilket gav mig tillfälle att börja på en ny bekantskap, Paul Charles och hans Sötvatten. Har blivit lovad något i stil med Colin Dexters kommissarie Morse, så förhoppningarna är stora – återkommer med rapport när den är utläst. Sammanfattningsvis en riktig toppdag – hoppas du haft en lika fin dag, var du än är.. 🙂

Careless in Red

(Stråk av rött) Elizabeth George. Äntligen, äntligen klar! Vilket företag denna bok har varit för mig, jag har hållit på över en månad och har under tiden läst två andra böcker, stickat en halv sjal, pluggat plus skrivit min sista tenta, börjat med uppsatsen samt tagit hand om allt det där andra som man alltid måste göra…

Hur kan det ha gått så långsamt trots att George är en av mina favoritdeckarförfattare? Jag kan väl börja med att säga att jag inte tycker det här är en av de starkare böckerna i serien, och om det inte vore för att jag följer Havers och Lynley som en såpa i bokform hade jag nog varit riktigt besviken. Tyvärr känns det som att George valt att berätta lite grann om för många olika människor men inte nog om någon. Det resulterar i att livsödena inte känns särskilt fängslande (man bryr sig helt enkelt inte tillräckligt om karaktärerna som man inte känner sedan tidigare böcker) och de är dessutom irrelevanta för historien till största delen.

Vidare är det ett himla beskrivande av omgivningarna, surfare och surfmiljön i Cornwall, något som i små doser är intressant men som åtminstone jag upplever återkommer för många gånger under bokens gång. Jag vill helt enkelt ha mer personlighet och mer action – det är vad jag förväntar mig av Elizabeth George!