Varumärket

Det är bara att konstatera att Thomas Quick är ett varumärke, ett varumärke som dessutom är värt massor av pengar. Journalister, jurister, psykologer och utredare – alla vill de ha en del av kakan (och med kakan menas både pengar och chansen att göra sig ett namn). 

Sedan finns det ytterligare en grupp som bara är ute efter att konsumera (det vill säga gotta sig i) varumärket, de kallas ”svenska folket”. Ni vet, de där som läser och kommenterar kvällspressens sajter. De som alltid är ute efter blod (självklart påhejade av pressen själv). 

Japp, Quick är verkligen big business.

Boken

Boken heter ”att skapa en seriemördare”, vilket är en bra titel men ”att skapa en seriemördare och sedan plocka isär den” hade varit en bättre.

Jag har ingen som helst aning om Thomas Quick är skyldig till några mord eller inte. Den här boken gör en knappast klokare. Men den lyckas i alla fall visa att fallet Quick ”luktar illa”. Dessvärre blir även denna bok en del av den illaluktande soppan. Nu har man pressat ur varumärket Quick på allt man kan på seriemördarfronten, så nu ska det pressas ur från andra hållet istället.

Spännande bok

Boken är både intressant och spännande men samtidigt är det just dessa bitar (eller snarare knepen man tagit till för att få boken just intressant och spännande) som ger mig känslan av att jag läser en bok skriven av Dan Brown. Det vill säga en bok som är ämnad att få dig som läsare att känna dig klokare när du läst klart… men precis som med Dan Brown är det troligtvis en falsk känsla.

Varg Gyllander skriver riktigt bra, men har en för slapphänt redaktör. Allt för många avstickare från huvudstoryn har sluppit igenom vilket gör boken något spretig, onödigt lång och på sina håll även lite seg.

Grundhistorien börjar med ett mord på en ung kvinna i en fontän mitt inne i city. När ytterligare ett mord sedan sker börjar det (efter ett tag) dyka upp misstankar om att det kanske härjar en seriemördare i stan…

Huvudstoryn är okej, varken mer eller mindre. Här lyckas dock författaren ”förhöja storyn” genom att, mycket skickligt, krydda handlingen med relevanta tekniska detaljer och målande miljöbeskrivningar. Det gillar jag!

Sedan kommer ett kapitel om oliver mitt i allt. Ja, nu kanske jag överdriver lite, men det finns åtminstone ett väldigt långt avsnitt om särskrivningar och oliver mitt i boken som inte tillför historien något. Det drar ned tempot. Synd. Det finns även ett, i mitt tycke, misslyckat avsnitt där den medelålders manliga huvudkaraktären drömmer om sköten och tillfredsställer sig själv. Jag antar att detta stycke var tänkt att visa saknad/ensamhet men för mig blev det bara konstigt…

Men det finns även stunder då boken gränsar till det geniala. Jag skrattade till exempel gott åt ett avsnitt när författaren, på ett mycket lyckat sätt, driver med deckarklichéer.

Somliga linor brister är klart en godkänd debut, men den kunde ha varit så mycket mer spännande om den hade trimmats hårdare. 

Detta är den sjätte (”fristående”) deckaren med spaningschef Greger Thulin i spetsen.

Handlingen

Handlingen är uppbyggd kring två separata historier, en nutid och en dåtid, som sedan vävs samman i slutet.

Nutids-historien kretsar kring en bilbomb, medan dåtids-historien kretsar kring en sjuk tvåbarnsmor, hennes två barn och hennes syster. Det är framför allt dåtids-historien som lyfter boken.

Själva intrigen är relativt enkel. Detta är ingen deckare med en stor tvist på slutet. Istället börjar jag relativt tidigt misstänka hur boken kommer att sluta. Det kanske låter tråkigt? Men det är det inte, för slutet jag ser framför mig är långt ifrån lyckligt, vilket gör att jag läser snabbare för att jag hoppas att jag har fel.

Så hade jag fel? Både ja och nej…

Sammanfattning

Detta är klart den mörkaste (på ett vemodigt sätt) av Franssons deckare (det gillar vi!). Slutet är originellt utan att ta hjälp av en tvist. Det finns dock en del av slutet som jag tycker föll ut lite väl ”perfekt”, men det är inget som drar ner helhetsintrycket. 

Detta är en klart läsvärd deckare för de som gillar en historia där människorna och inte brottet står i centrum.