Måste säga att jag var lite skeptisk till denna film. Genren (halv-biografi) tillhör inte mina favoriter.
Men nu råkade jag sitta på ett flygplan och denna film fanns tillgänglig så jag gav den tio minuter att fånga mitt intresse. Det krävdes bara fem… Filmen är ruggigt bra! Skådespelarinsatserna, av framför allt Hopkins och Mirren, är i världsklass och storyn är fängslande. Högsta betyg!
Vi får följa Alfred Hitchcock och hans fru Alma Reville under filmningen av Psycho.
Ibland är livet bra härligt. Som till exempel när man ligger vid en pool i södra Kalifornien och får läsa en deckare en månad innan den släpps. Ahhhhh…. 🙂
Måste tipsa om det norska magasinet Bokvennens krimnummer!!! Det är helt otroligt. Intressant innehåll och dessutom är det väldigt snyggt presenterat, en fröjd för både hjärnan och ögat!
Magasinet innehåller många guldkorn, men artikeln om gift och giftmord i litteratur var nog min favorit.
Obs! De flesta artiklarna är på norska, men det finns faktiskt även ett par på svenska.
Redan på första sidan skjuts en avhoppad kvinnlig thailändsk militärkapten till döds. Frilansjournalisten Tommy Berg lyckas få tag på den amulett som den skjutna kvinnan burit runt halsen, en amulett som innehåller farliga hemligheter…
Den thailändska amuletten bjuder in oss bakom kulisserna i den svenska vapenexport industrin. Det blir mycket ”vapen/militär-politik” och det är både bokens största styrka och dess största svaghet. Denna del av handlingen är nämligen riktigt bra, men tyvärr blir den aldrig riktigt integrerad i själva handlingen, istället känns den allt som ofta som något som berättas vid sidan av huvudhistorien.
Det märks att författaren har lagt det mesta av sitt krut (vitsigt!?) på intrigen och att karaktärerna hamnat i andra hand. Det är en uppoffring som måste göras för att kunna berätta en komplicerad historia på ett spännande sätt. Karaktärerna är dock inte sämre/stolpigare än i andra böcker i samma undergenre.
Boken har även en… hade tänkt säga tvist, men det är fel ord… ”Oväntad vändning” i slutet som jag inte vet om jag helt kan köpa. Den kändes ”billig” när man jämför den med kvalitén på grundhistorien.
Trots sina brister tycker jag ändå att Den thailändska amuletten är en klart godkänd debut. Intrigen tillhör de bättre i genren och boken är både spännande och underhållande, vilket i mitt tycke är det allra viktigaste.
I dag var det prisutdelning på biblioteket i Eskilstuna. Stora ljudboksprisets deckarpris skulle delas ut för första gången.
Konferencier för dagen var ingen annan än Katarina Ewerlöf (som utan tvekan är min egna favorituppläsare).
Ljudbokspriset är speciellt på många sätt, men kanske framför allt för att de delas lika mellan författaren och uppläsaren!
En enda sanning av Olle Lönnaeus, uppläsare Christan Fex.
Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen, uppläsare Stefan Sauk.
Mördare i Folkhemmet av Lena Ebervall & Per E Samuelson, uppläsare Björn Granath.
Vinnaren av årets pris blev Deckarhusets favoritförfattare Jussi Adler-Olsen med Flaskpost från P, uppläst av Stefan Sauk! Klart en värdig vinnare!
Jussi Adler-Olsen kunde tyvärr inte själv vara på plats och ta emot priset, då han befinner sig i Barcelona och skriver på en ny bok, så hans svenska förläggare fick ta emot priset åt honom. Stefan Sauk var däremot på plats och charmade publiken med att berätta bakgrundshistorien till hur han kom på (ja eller rättare sagt snodde) rösten till Assad.
Netflix kommer bli min död! Nu har jag hittat ytterligare en serie att konsumera i ohälsosamt stor mängd, nämligen Bones!
Jag kan inte minnas att jag någonsin sett ett avsnitt av Bones på tv. Det är väl i och för sig inte särskilt konstigt då vi inte haft en tv i vardagsrummet på år och dagar. Nä, skärm och internet är vad som gäller här.
För en vecka sedan dök Bones upp som en föreslagen show på Netflix och jag tänkte att jag kunde ge den chans… I dag, en vecka och en säsong (+- en säsong eller så…) måste jag erkänna att jag är fast.
Serien har många brister: Hologram bord, pixelmagi (digitala bilder som kan förstoras med bra skärpa trots dålig upplösning) och så finns det otaliga scener med dålig chroma key bara för att nämna ett par.
Men vad gör det, jag är fast ändå! Seriens manus håller (i alla fall under de första säsongerna) generellt sett en hög nivå och skådisarna är alla utmärkta. Det räcker tydligen för att få mig på kroken riktigt ordentligt.
FBI löser mord med hjälp av specialister som analyserar benrester, smuts, jord och avfall.
Nä, nu måste jag sluta skriva! Har ju ca 115 timmar av tv-tittande att avverka…
Handlingen är ganska enkel, Med slutna ögon är en traditionell ”mördare-är-ute-efter-huvudpersonen-historia”. Det som särskiljer just den här boken från de andra i samma genre är främst tre saker:
För det första huvudpersonen som nästan kan sägas lida av en personlighetsklyvning. Elisabeth (eller Bettey som hon ibland ”blir”) är dessutom väldigt svår att placera i ett fack. Karaktärens handlande känns ofta helt irrationellt, vilket fungerar i just detta fall då hennes psyke är så trasigt.
Det andra som särskiljer denna bok är språket. Ullström verkar älska ord, främst adjektiv och adverb, för boken bokstavligt talat kryllar av dem. Jag vet inte om jag håller med Stephen King som en gång sa att ”The road to hell is paved with adjectives.” men det drar ned tempot något enormt och dessutom blir man som läsare lätt trött i huvudet efter ett tag.
Det tredje som särskiljer boken är redigeringen, ja eller snarare bristande redigering. Boken är på 470 sidor och nästan en tredjedel tillför inte storyn något. Dessutom finns det alldeles för mycket upprepningar och logistik/logik-problem. Jag hade definitivt rekommenderat att Ullström skaffade sig en bättre redaktör! För Med slutna ögon har sina stunder, men de drunknar tyvärr i allt brus.